I ett års tid utsattes Anna för våldtäkter av en man, som var anställd för att vårda henne. Hon vill själv berätta vad hon varit med om. Bilderna i artikeln föreställer inte Anna.
Under ett års tid pågick våldtäkterna.
– Han var hårdhänt. Jag tänkte att om jag inte bråkade emot skulle det gå fortare, säger Anna, som egentligen heter något annat.
En liten tid har gått sedan Högsta domstolen rev upp hovrättens friande dom och dömde en man till två års fängelse för våldtäkter mot Anna. Mannen var anställd för att hjälpa och stötta Anna på det LSS-boende i Sörmland där hon bott i flera år.
Det är där tidningen träffar henne.
– Nu förstår jag att det han gjorde var fel, säger hon.
Hon har själv kontaktat tidningen för att få berätta vad hon varit med om.
Det finns flera anledningar till att Anna, som är i 35-årsåldern, bor på LSS-boendet. Tidningen går, av hänsyn till Annas privatliv, inte in på alla orsaker. Men en av dem handlar om hennes sömnproblem. Hon går i sömnen och gör sig illa, ramlar mot möbler, faller ned för trappor. Hon har personal som ser till henne på natten.
Mannen var anställd som nattpersonal och det fungerade bra, till att börja med. Så småningom var det bara han som arbetade hos Anna.
Så en natt sa han 'sov du, jag är här'. Han skulle fixa med tvätten. Men han la sig under mitt täcke, han med.
Anna
– Så en natt sa han "sov du, jag är här". Han skulle fixa med tvätten. Men han la sig under mitt täcke, han med.
När mannen kröp ner under täcket sa Anna "nej" och "sluta". Men han fortsatte.
– Alla säger att jag gjorde rätt som sa nej. Men varför slutade han inte, om jag gjorde rätt?, undrar hon.
Mannen var som två personer, två halvor, säger Anna.
Den snälla halvan av honom hjälpte henne med allt, hushållsarbete, trädgårdsarbete, att handla. Han kom med presenter, mjukishundar, bilder på katter, djur hon älskade. Hela hennes hylla var full med katter och hundar. Han skrev dikter till henne, formade frukostmaten som hjärtan. Han skickade bilder.
Hon fick en ring av honom. Han sa att det var kärlek mellan dem. Han pratade om sin och Annas framtid tillsammans.
Men varför slutade han inte, om jag gjorde rätt?
Anna
Den andra halvan av personen var mannen som ville ligga – fast hon sa nej. Den personen sa att hon inte skulle ha annan personal, för då kunde de få reda på relationen.
Allt måste vara hemligt. Han fick henne att göra sexuella saker. Hon vill nu inte ens säga orden för att beskriva dem. Han sa att han skaffat en lägenhet åt dem och skickade en bild på lägenhetsnycklarna. När han slutat arbetsdagen kom han tillbaka, förklädd, för att inte någon skulle se honom.
– Man såg bara ögonen på honom. Han gömde sig. Han använde att jag inte vet vad som är rätt och fel. Jag tyckte inte om honom, inte på det sättet. Mot slutet var jag rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra när det bara var han och jag, säger hon.
Han använde att jag inte vet vad som är rätt och fel.
Anna
Men allt var lögn. Kärleken, lägenheten, dikterna.
I domarna, från tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, beskrivs mannens och Annas relation som en kärleksrelation. Den beskrivningen vänder hon sig emot.
– Det har känts så fel under två års tid, att ingen har frågat mig om det var en kärleksrelation. Jag vill berätta vad det var, säger hon och fortsätter:
– Om man har blivit lurad, ordentligt lurad, då är det ingen kärleksrelation.
Om man har blivit lurad, ordentligt lurad, då är det ingen kärleksrelation.
Anna
Efter ungefär ett år blev Anna med barn. Mannen sa att hon måste göra abort. "Vi är två, inte tre".
– Det värsta var aborten. För mig är det så, att när man är med sin framtida man, har man inte skydd. Men han visste ju att det bara var bluff, ändå hade han inget skydd.
Han sa att pappan kunde vara vem som helst.
– Jag blev så ledsen när han sa så.
Aborten var det värsta, säger Anna.
Efter aborten slutade Anna äta och hamnade på sjukhus med dropp. Hon bad personalen på boendet att berätta för mannen.
– De ringde honom. Han sa "jag bryr mig bara om mig själv nu".
Då började det rasa för Anna.
Hon visade sin mobil för personalen. Bilderna, sms:n. Allt uppdagades. Mannen stängdes av från arbetet och avskedades, boendet IVO-anmälde sig själva, polisanmälde mannen.
Men ändå tog det tid innan allt landade hos Anna.
– Jag känner mig så grundlurad. Han använde mig för sin egen lust. Som en trasa.
När mannen sa att han bara tänkte på sig själv rasade allt, berättar Anna.
Anna satt i förhör hos polisen. Ofta hade hon svårt att förstå vad de menade, de använde andra ord än de ord hon känner sig bekväm med. Hon var ensam, fast hon velat ha någon med sig.
Mannen dömdes i tingsrätten till fem års fängelse för våldtäkt. I hovrätten friades han. Hovrätten ansåg att det varken förekommit våld eller hot mot Anna, även om mannen var anställd på LSS-boendet för att ta hand om henne och hon var beroende av honom.
– Jag har aldrig mått så dåligt som när hovrättens dom kom. Jag kunde inte leva längre, säger Anna.
Men riksåklagaren överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen, som i en prejudicerande dom slog fast att Anna var beroende av mannen och att det han gjort var våldtäkt. Mannen dömdes till två års fängelse och till att betala drygt 400 000 kronor i skadestånd till Anna.
Högsta domstolen skriver att "det är inte nödvändigt att den som begått gärningen har övervunnit ett motstånd från den andres sida för att gärningen ska vara straffbar". Det gäller om den som utsatts befunnit sig i en särskilt utsatt situation, vilket Anna gjort, både på grund av att hon var beroende av mannen och på grund av sina diagnoser och svårigheter.
Jag känner mig så grundlurad. Han använde mig för sin egen lust. Som en trasa.
Anna
Nu försöker Anna gå vidare.
Hon är rädd att mannen ska komma till boendet och hon har fått personlarm. Hon har bestämt sig för att bränna hans saker. Men hon vill också berätta hur svårt det är att få hjälp. LSS-boendet stödjer henne i vardagen, men har ingen behandling att ge. Hon fick hjälp att kontakta Brottsofferjouren, men därifrån ringde en man upp.
– Jag vill inte prata med en man om de här sakerna, säger hon.
Hon har också försökt få psykologhjälp, men vill inte att allt som sägs där ska stå i hennes journal.
– Då kan jag inte släppa det själv, om jag vet att det står skrivet någonstans.
Hon tänker mycket, funderar över saker som sagts och gjorts. Hon reflekterar och drar slutsatser. Ingen i hennes familj vet vad hon varit med om.
– Om jag berättade skulle det krossa min mammas hjärta. Hon skulle skadas mer än hon skulle kunna hjälpa mig, säger Anna.
Anna älskade katter och hundar och hela hennes hylla var full av mjuka djur och katt- och hundsaker hon fått av mannen. Nu vill hon inte ha dem längre.
Anna säger att hon aldrig mer kommer vara med någon kille. Ingen man får heller jobba natt hos henne. Och katter och hundar, som hon förut älskade, tycker hon inte om längre.