Svar på ledarkrönikan: Svinen får vargarna att se ut som kramdjur
Precis som man skriver i ledaren behöver jakt bedrivas på samtliga vilt för att reglera stammarnas storlek, men det är ingenting man kan överlåta på våra stora rovdjur. Inte minst för att det skulle kräva en betydligt större vargstam, vilket skulle leda till än mer oönskade interaktioner.
Felaktigt mot vad krönikören skriver skedde det senaste vargangreppet mot människa år 1821, inte på 1700-talet, då den så kallade Gysingevargen dödade 11 personer.
På många sätt har vi människor förändrat strukturen i vår natur och i jordbrukslandskapet, förändringar som gynnat vissa arter, och som missgynnat andra. Med detta följer ett ansvar att som jägare och markägare bedriva viltvård, samt se till att balansera viltstammarna med andra näringar och intressen.
Jakten har en lång tradition och rätten att jaga är sedan länge kopplad till markägandet, vilket innebär att det står markägaren fritt att med hänsyn till rådande regler och etik styra avskjutningen för att få viltstammar som går att kombinera med andra former av brukande i området.
Krönikören hävdar att vildsvinen klarat sig utan dålig PR, något som överhuvudtaget inte är sant. Vildsvinen har under många år blivit kallade både skadedjur, ohyra och nu senast vilddjur. Politisk påtryckning har lett till stora förändringar i jakttider och jaktmetoder.
Årsunge av vildsvin får jagas året om, dygnet runt med hjälp av både rörlig belysning och termiska sikten. Vuxna vildsvin är fredade under två månader (februari-mars), och även under denna tid får de jagas på växande gröda.
Den enda begränsningen som egentligen finns är att man inte får skjuta suggor som följs av kultingar. Något som man självklart inte bör göra, både med hänvisning till lagstiftningen och etik, men även för att det kan leda till större skador. Yngre vildsvin som inte lärt sig hitta föda än kommer till stor del att uppehålla sig i områden där de på enklaste sätt kan skaffa sig mat – nämligen vid jordbruksgrödor.
Just på grund av att vi förändrat och befolkar stora ytor är det av vikt att man inte bara ser till ekosystemet och övriga viltslag när det kommer till frågan om vargstammens storlek, utan det är delvis ett politiskt beslut. Vart vargarna finns och hur många de är kommer i hög grad att påverka djurhållning, jakt och friluftsliv.
Under 2024 dödades 10 hundar av varg, vi hade då ungefär 370 vargar. Samma år dödades 153 hundar av vildsvin, en population som bedömdes till 300 000 individer i landet.
Sannolikheten säger därmed att eftersom vildsvinen är betydligt fler kommer det finnas en större risk att hundar dödas av vildsvin. Dock kan vi genom beräkningar konstatera att det går ungefär 2 000 vildsvin per dödad hund, men endast 37 vargar.
Hundanvändning är en stor del av det som gör Sveriges jakttraditioner unika och med en ökande vargstam påverkas både jakten och möjligheterna till eftersök. Varje år bedrivs 68 000 trafikeftersök på skadat vilt längs våra vägar, och det är något som behöver fungera effektivt för att så snabbt som möjligt avsluta lidandet för det skadade djuret.
I vargrevir försvåras denna möjlighet avsevärt då man ofta inte vill använda sig av en löst arbetande hund, på grund av den uppenbara risken för hunden att bli skadad eller dödad.
Replik
Jonathan Törnstrand svarar direkt:
Det är kul att jägarförbundet är intresserade av att bidra till debatten om hur vi bäst förvaltar våra viltstammar. Det är en fråga som diskuteras för lite och mår bra av att luftas. När jag läser deras replik så kan jag mest konstatera att vi håller med varandra i stora drag. Även om det finns några punkter där vi går isär.
Att vildsvinen får mindre dålig PR än vargen kanske inte stämmer i den något nischade värden där jägare rör sig, men i samhällsdebatten i stort så är helt klart vargen en mer brinnande fråga.
Angående hundattacker så är det viktigt att kolla på reella tal, där är vildsvinen värre. Det hjälper inte någon som fått sin hund dödad av en gris att prata om att vargar är farliga.
Sen stämmer det säkert att som jägarförbundet skriver att den senaste vargattacken mot människor i det vilda skedde på 1820-talet och inte 1700-talet, mea culpa.
Det förändrar dock inte poängen, det var extremt länge sedan.
Den viktigaste poängen är dock detta: Jag är inte för att vi ska sluta jaga varg, jag nämner fall i min text där det är helt nödvändigt – exempelvis attacker mot tamdjur och hundar.
Jag säger bara att det är oklokt och osunt att debatten och politiken så enögt fokuserar på ett enda djur, framförallt när det finns andra som orsakar betydligt mer skada.