Har du varit ute och promenerat i skogen och plötsligt så prasslar det till i ett buskage? Det är någonting som rör sig. Oftast är det bara vinden eller något litet smådjur som kryper runt. Men ibland har man inte sådan tur.
Det är en varg som hoppar fram och plötsligt är hunden du är ute och promenerar med ett minne blott eller illa skadad. Som tur är så är den här situationen extremt ovanlig, vargar är folkskygga och vilda vargar har inte gett sig på människor sedan 1700-talet.
Vargen får faktiskt oförtjänt mycket dålig publicitet. Det är klart att det finns vissa vargar som är skadliga – och behöver skjutas. Vargar som gång på gång tar sig in i hägn för att riva tamdjur, eller sådana som återkommande ger sig på hundar. Att bedriva jakt för att reglera stammens storlek är också rimligt, som med precis allt annat vilt. Om en stam ska vara livskraftig och vara en fungerande del av ekosystemet krävs det dock att den har en viss storlek, annars är risken för inavel stor. Det måste finnas stora rovdjur för att upprätthålla balansen i ett ekosystem.
Men det är en ganska märklig ordning att det är genom politiska beslut i riksdagen vi bestämmer hur stor en viss stam ska vara. Det borde i stället vara experter som förstår sig på ekosystemens känsliga balans som fattar beslut om sådant.
Att det är just vargstammens storlek som ska regleras med riksdagsbeslut är extra märkligt. För det finns ett annat vilddjur som gör betydligt större skada, som nästan helt och hållet klarat sig utan dålig PR och politiska beslut om hur stor stammen ska vara: Vildsvinen.
Vildsvinen blev utrotade i Sverige under 1700-talet. I nästan 300 år anpassade sig naturen efter den nya ordningen där grisarna inte längre var en del av ekvationen. Men under 1940-talet gjordes det försök att importera nya vildsvin och sätta dem i hägn. Under 1970-talet lyckades de rymma och etablera sig i Sörmland. Och senare i hela södra tredjedelen av landet.
50 år senare har stammen gått från några få individer till att fullständigt explodera. I dag uppskattas det finnas runt 300 000 svin i Sverige, det kan man jämföra med Finlands 3 400.
Stammens storlek i Sverige är ett problem.
Vildsvinen orsakar betydligt mer skada både för jordbruk och privatpersoner än vargen. Skadorna på jordbruket är inte ens jämförbara, Vildsvinen orsakar skador för runt 2 miljarder kronor årligen för jordbruket. 2022 dödades också en man sannolikt av ett vildsvin, det är så klart en anomali, men det går att jämföra med de obefintliga attackerna mot människor från vilda vargar.
Gällande hundar är vildsvin också en betydligt större fara. Enligt försäkringsbolaget Agrias egen statistik dog en hund av en vargattack 2024. Samma siffra för vildsvinen var 153. Det finns dessutom ett stort mörkertal som utgörs av vildsvinsskador.
Det ensidiga fokuset på problemen som vargen skapar är alltså överdrivet. Självklart ska vi ändå ta de faktiskt förekommande fallen på största allvar. Men för att få ordning på vildsvinsproblematiken krävs drastiska åtgärder och framför allt fokus på frågan.
Man borde göra om jaktreglerna för vildsvin – alla djur borde få jagas året om. Stammen är så stor att de redan rätt frikostiga jaktreglerna inte räcker till. Dessutom borde man titta över klassificeringen av vildsvin som naturligt förekommande i Sverige. I många av våra grannländer har man klassat svinen som oönskade. Om man måste gå så långt är svårt att säga, men vi kan konstatera att vi måste börja erkänna den enorma skada vildsvinen orsakar.
Som grädde på moset är dessutom vargen det rovdjur i Sverige som fäller vildsvin. Vi borde alltså se dem som vår vän i kampen mot det riktiga problemet.
Det är dags att döda lite svin.