Jag skulle ljuga om jag påstod att jag varit en flitig besökare av Kulturhuset Ängelns konsthall under min levnads vandring. Dock har jag varit där tillräckligt många gånger för att kunna konstatera att Cecilia Björk har rätt när hon säger att utställningarna överlag håller en hög konstnärlig kvalitet.
Därför vore det såklart också toppen om fler katrineholmare kunde ta sig dit, men när politiker ger sig in och försöker styra konsten för att göra den mer tillgänglig för kreti och pleti börjar varningsklockor ringa. I ärlighetens namn tror jag dessutom att risken är stor att den önskvärda långsiktiga effekten uteblir.
Det känns nämligen som att just bildkonsten tenderar att väcka en särskild aversion ute i stugorna. När skattepengar läggs på att anordna konserter eller teaterföreställningar väcker det inte alls samma starka motreaktioner som när till exempel ett offentligt konstverk köps in.
Kanske är det för att det där konstverket så tydligt signalerar att det finns någon slags kulturell elit som bestämmer vad som är bra eller dåligt och som på så sätt också dumförklarar den som inte förstår sig på det. Det är också kanske den konstform som ofta är svårast att förstå, och är det något folk vill nuförtiden så är det just att förstå.
Vi lever i en tid när romantikens ideal för en tynande tillvaro. Förmågan att känna och fantisera får stå tillbaka när konsten i allt större utsträckning förväntas vara avbildande och autentisk. Det återspeglas i såväl True crime-trenden som det faktum att varenda person som någonsin skymtats i tv-rutan ser sig manad att skriva en självbiografi.
Alltmer av det underhållningsutbud som både barn och vuxna tar del av är verklighetsskildrande, eller vill åtminstone ge sken av att vara det. Detta i kombination med de snabba kickarna från skärmarnas spel och sociala medier har lett till att allt färre har tålamodet som krävs för att ta till sig det som inte är omedelbart tilltalande och begripligt.
Att på riktigt lära sig uppskatta en konstform är lite som när man lärde sig röka på högstadiet. Först mådde man illa, man tog munpuffar och spottade efter varje bloss, men den som inte gav upp lärde sig att ta riktiga halsbloss, vissa kunde till och med göra rökringar och kanske rentav uppskatta tobakssmaken och fick således åtnjuta alla de privilegier som var förbehållna det tuffa gänget i rökrutan.
På samma sätt krävs det ibland en viss arbetsinsats och tankeverksamhet för att begripa storheten i en låt, en roman eller en målning. Det är lite kämpigt och många ger upp längs vägen, men för de som orkar kan nya världar öppna sig.
Att vilja ge fler tillgång till kulturen är behjärtansvärt, och det är möjligt att kulturnämndens föreslagna motorsportsanknutna föreställning skulle locka storpublik, men konsten måste vara fri från politisk styrning. Annars riskerar den att utarmas och bli något oförargligt vars främsta funktion blir att behaga den breda massan, och detta utan att väcka riktiga känslor.
Så istället för att försöka påverka innehållet bör politikerna hitta andra vägar för att locka katrineholmarna till konsten, men också acceptera att den inte alltid är för alla. Det är helt enkelt bara att inse att ibland är det endast de hårdaste som pallar nikotinkickarna som det fria konstnärskapet kan framkalla.