När Åsa folkhögskola firade 150 år visade träsnidaren Anja Sundbergs upp konsten att tälja en sked.
De flesta av oss känner igen Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän? från 1972. Motivet är en mellanstadieklass med 27 elever, sittande i sina bänkar, allvarsamt blickande mot betraktaren – och är en svensk klassiker. Den skulle på många sätt lika gärna kunna föreställa ett modernt klassrum.
Väggarna i nybyggda skolor är lika sjukhussterilt vita, blickarna hos eleverna är lika dömande men klassrummet skulle såklart vara betydligt trängre och barnen skulle kanske inte sitta lika stilla i sina bänkar. Och frågeställningen skulle kanske snarare vara ”Är du mätbar, lille vän?”
På många sätt är det nämligen det som hela det svenska utbildningsväsendet tycks handla om idag. Allt ska gå att mäta och utvärdera, allt ska gå att omvandla till statistik.
Att Sverigedemokraterna vill att Region Sörmland ska avveckla Åsa Folkhögskola är ingen högoddsare. Förutom att vara drivande i kampen mot invandringen och bekämpandet av vindkraftsetableringar så marscherar de även i främsta ledet i kriget mot folkbildningen. Ett argument som de lyfter fram är just att det saknas mätbara resultat som kan motivera de pengar som Åsa kostar skattebetalarna.
Men all kunskap går inte att mäta. Ska inte gå att mäta.
Det finns ett utbrett bildningsförakt i Sverige som inte bara innefattar SD utan snarare genomsyrar hela samhället. Det anses helt enkelt oviktigt att kunna saker som inte resulterar i högre lön eller bättre betyg. I skolan märks det främst på det ständiga dokumenterandet, diagnostiserandet och examinerandet som stjäl mer och mer tid från det lustfyllda, känslomässiga och fantasieggande.
I de fall där läroböckerna inte redan har ersatts av AI-genererade lektionsplaneringar så har textmassorna minimerats för att bara innehålla det allra nödvändigaste och från lågstadie- till högskolenivå förväntas läraren markera exakt vilka delar som kommer på provet så att eleverna inte behöver lära sig något i onödan. Att läsa en kurs och lära sig något för sin egen skull, utan tanke på framtida karriär, framstår för många som en helt galen tanke. Det finns dessutom en alltmer utbredd skepsis mot vetenskap och forskning.
Att folkhögskolor fortfarande existerar i ett sådant samhällsklimat är egentligen märkligt. De är som den där sista lilla byn med envetna galler som vägrar att ge efter för den romerska ockupationen.
Jag har själv aldrig gått på folkis, så mina kunskaper om skolformen som sådan är begränsade. Som många andra har jag också mina fördomar om att det verkar vara en jäkla massa flum som pågår där och att elevunderlaget främst består av veganer med dreadlocks och haremsbyxor som använder granbarr i stället för deodorant och som läser konstiga kurser i improvisationsteater eller näverslöjd.
Vad jag dock vet är att min egen mormor gick på Åsa Folkhögskola för många år sedan. Efter att ha varit hemmafru i tjugo år var det i Sköldinge hon skaffade sin grundskolekompetens som sedermera ledde till att hon kunde förverkliga sin dröm och utbilda sig till journalist. Sådana i högsta grad mätbara resor går också att göra, och görs än idag på landets folkhögskolor.
Vi behöver vara ett bildat folk, för att må bra, för att utvecklas och för att upprätthålla demokratin. Oavsett om bildningen sker i ett klassrum, en boxningshall eller slöjdsal och oavsett om den leder till en masterexamen i nationalekonomi, utvecklade färdigheter i street dance eller fördjupad kunskap om Harry Potters världar, så är den värdefull.
Kanske inte alltid mätbar, kanske inte alltid lönsam, men alltid värdefull, lille vän.
På Åsa folkhögskola finns flera olika danslinjer, bland annat en med street dance-inriktning.