The orange bastard

Krönika av Henrik Källman
annons

Jag kan inte skaka av mig känslan av att det känns som att vi lever i en serietidning. Vilka rubriker man än läser, vilken nyhetssändning man än slår på så är de där.

Skurkarna. De där som mer påminner om en fiende till Batman än om en världsledare. Det påminner mig om Sin City. Ett av serieskaparens Frank Millers allra starkaste och häftigaste verk. Ett verk om en stad på randen till avgrunden. Allt är i svartvitt, alla människor rör sig i en noirdoftande stad där ångorna stiger från gatorna. En stad uppslukat av korruption och våld. Allt är svartvitt förutom vissa detaljer. Det starkast lysande exemplet är nog kanske från avsnittet ”That Yellow Bastard”, där antagonisten lyser ondskefullt gul i det monokroma mörkret.

Jag tycker att det känns ganska säkert att leva som människa på jorden, men jag kan inte undgå känslan av att det någonstans förmodligen sitter en Bondskurk med ett finger vilande på en knapp, redo att utplåna mänskligheten. När jag säger serietidning så menar jag att allting är förstärkt till tusen. Allt är lite upp och ned. Att någon är så sugen på att regera att man när rasisterna sträcker fram könet inte blinkar innan man stryker det. För det är oartigt att tacka nej när någon bjuder in till ett möte. Men om det är ett hakkors man är beredd att bära så får man så klart göra det. Det finns handsprit och röstsedlar luktar som bekant inte. Invandrare däremot.

Vad som händer på andra sidan pölen vet jag inte vad man ska säga om. Det mesta är väl redan sagt. Man vet att läget i USA är så löjligt overkligt när satirikerna levererar rena nyhetsrapporteringar om vad som händer. Hela mitt liv har jag drömt om att resa till Amerikat. Jag har alltid velat se New York med alla landmärken. Baseball på Yankee Stadium, basket på Madison Square Garden, Standup på Comedy Cellar. Men över allt det har jag velat resa till Philadelphia och se laget jag hejat på sedan jag var liten. The Broad Street Bullies: Philadelphia Flyers. Men det lär få vänta lite till.

Och när vi ändå talar om orangea mobbare så är väl det sista beviset på att allt är lite ur spår att många av våra svenska medier för första gången under min levnadstid verkar mer rädda för väst än för öst. När jag häromdagen läste att regeringen svängt angående den ryska gasledningen kände jag mig helt trygg med det. Härligt kändes det rent av. Låt Putin ta Gotland också, bara han är rädd om Fårö. Det känns inte läskigt. För i det som är vår värld, i vårt Sin City, finns det inget otäckare just nu än ”That Orange Bastard”.

Läs mer om dessa ämnen

VingåkerKrönika
annons

Mest delat denna vecka