Härskare över det egna hemmet

Krönika av Henrik Källman
annons

Henrik. Smaka på det. Det betyder ungefär ”Härskaren av hemmet”. Inget dåligt namn ändå. Ett namn med så mycket inbyggd makt gör ju att man kan känna en viss press, en press att vara just den där härskaren av ägor. Men måste det gälla hela hemmet?

Nja, om jag någon gång varit härskare över mitt hem så är det länge sedan. Jag har nog aldrig varit det på riktigt, inte ens när jag bodde ensam hade jag särskilt mycket att säga till om. Men det har nog aldrig varit så tydligt som det är nu. Jag har sakta men säkert materiellt smugglats ut ur mitt hem. Ja, jag menar det bokstavligt talat. Skivorna, den fina, fina soffgruppen, spelen och böckerna, allt har de förpassats från hemmet till husets skrymslen. Min sambo har en särskilt talang för att mixtra med inredningen på ett sådant sätt att jag inte märker det förrän en tid har gått. När jag då till slut märker detta och får till svar att ”men den har ju varit borta i flera veckor, du har ju inte saknat den” då vill jag inte erkänna mig besegrad. Jag muttrar något och går ut till garaget. Garaget, ja. Här sitter jag nu och skriver detta.

Jag skulle inte säga att mitt garage passar in på epitetet ”man cave”, men det har blivit något åt det hållet. Alla organ som skurits ut ur mitt hem och donerats till den tidigare döda garagekroppen har nu gjort att det finns en pulserande ådra här. Här har jag mina skivor, sorterade i första-, andra- och tredjebokstav. Här finns mina böcker, min arbetsplats och min fina, fina soffa. Jag har monterat upp min projektor, byggt en skiljevägg och gjort fina (nåja) kabeldragningar.

När jag var och tittade på huset för snart sju år sedan så fanns det visioner för vad jag skulle göra om jag flyttade in. Ett spelrum, ett biljardbord, hemmabio i garaget och massor med filmer och skivor, helst överallt. När min sambo började fasa ut mitt hem så såg jag det som en aktion av illvilja mot allt som var mitt. Sakerna var ju en del av mig, alltså var det jag som person som inte passade in.

Pyttelite barnsligt. Över tid har jag smärtsamt nog insett att hon har en annan känsla för vad som är fint i annat än mina ögon. Men när jag sitter här i mitt krypin, fritt från annat än alla mina älskade prylar jag känner ett alldeles för starkt affektionsvärde för så känner jag mig istället för förpassad småkonstigt nog berikad. I mitt hem känner jag mig som en fattigmans-Bruce Wayne där jag går runt på Wayne Manor (The Källmansion). Sambon är Alfred. Det är mest likt, Alfred är ju den som styr. Men inte över min Bat cave. Där är det jag som är Henrik. För det måste väl inte gälla hela hemmet?

HENRIK KÄLLMAN

Läs mer om dessa ämnen

Krönika
annons

Mest delat denna vecka