Han har varit polis i nästan 50 år. Men för många fotbollsintresserade är det främst som tränare och domare Lars-Håkan Skoog är ett bekant ansikte.
Vid sidan av att han har tränat och dömt flera generationer fotbollsintresserade ungdomar har han också tränat upp nya domare innan han slutligen la markeringskorten för gott på hyllan under pandemin.
– Mot slutet dömde jag barnbarn till de jag tränade då i början. Men jag känner mig inte gammal, man blir som man umgås, säger han piggt.
Tränare blev han 1979 för Värmbols damer. En 25-årig Lars-Håkan hade då precis bytt ut sina egna matchkläder mot uniformen på polisutbildningen.
Han uppskattade ansvaret som tränare. Men runt millennieskiftet kände han sig färdig med föreningslivet och valde att sluta. Eftersom hans familj fortfarande var engagerad i fotbollen och han dessutom inte ville bli stillasittande hemma föll valet på att börja döma. Efter att han gått domarutbildningen i Nyköping var hans första jobb en dam-match mellan Floda och Valla. Han kände sig direkt hemma.
– Min första tanke var att jag skulle ha provat det här mycket tidigare. Det roliga är när jag känner att jag leder matchen till att bli bra. En dålig domare är värre för sporten än en dålig tränare, för domaren kan stoppa matchen. Jag minns ju hur det är att spela med dåliga domare och vad de kan göra.
"Jag tror på uppförandekoder i föreningar där man förbinder sig att uppföra sig på ett visst sätt. Man ska ha respekt för domarens uppgift."
Lars-Håkan Skoog
Hur är en dålig domare?
– Det är de som är nonchalanta eller bara vill bestämma. Det är nog det värsta, de som bara vill utöva sin makt. De som tänker "det är inte mitt problem, det var flera som skadade sig men nu tar jag betalt och åker hem". Som spelare och ledare är man helt maktlös då, det gör mig frustrerad.
En bra domare, däremot, beskriver han som inlyssnande och engagerad.
– En domare som bryr sig och visar förståelse. Att man kan säga "det kan vara som du säger, men nu blåste jag ändå så då får det bli så här". Om man lyssnar på den som skriker om frispark kan matchen fortsätta sen. Istället för de här osäkra domarna som drar upp ett kort så fort någon säger ifrån.
Han vet också hur lätt det kan vara att hamna i den där osäkerheten, även om man har gjort allting rätt.
– Speciellt om både spelare och publik börjar ropa. Men har man blåst för nåt som man har uppfattat har man ju rätt. Det är det enda du kan göra. Sen kan det visa sig att det inte var som du trodde, men då får matchen fortsätta igen.
Hur hanterar du det?
– Jag förklarar min uppfattning, helt enkelt. Det tar inte många sekunder, de kanske inte såg det jag såg. Sen går det inte att hålla demokratiska omröstningar under matchen, då får domaren bestämma. Det beror ju på situationen men till slut måste man avbryta, det är då varningar eller tillsägelser kommer in. Men har man tid hjälper det oftast att förklara.
"Min generation av domare är inte kortviftare, jag är mer av en kommunikatör. Jag tycker att det känns bättre att prata än att vifta med kortet."
Lars-Håkan Skoog
Det är dock inte alltid det räcker med en förklaring. Ibland är personen som säger ifrån helt enkelt för arg.
– Jag har aldrig känt mig hotad, men jag har fått höra att jag är den sämsta domaren de nånsin har haft. Sen efteråt kan den personen komma och be om ursäkt. Precis som att jag efter en match kan inse att jag inte är säker på att jag varnade rätt person. Men de brukar acceptera att man kanske har gjort fel.
Oavsett risken för att göra fel, menar Lars-Håkan, är det domarens uppgift att alltid våga avbryta.
– Man måste agera på vad som händer. Det är nog det ungdomsdomare har svårast för: att blåsa av när nåt händer och inte vänta tills efteråt. Jag brukar ge som råd att man blåser direkt på det man ser. Tror man att det var offside blåser man för offside, sen får det visa sig att det kanske inte var det.
Det har också skett en förändring i attityden många unga har gentemot domare. Det har Lars-Håkan märkt även i KFV-regionen. Han tror att det beror på hur lättillgänglig internationell fotboll har blivit. Arroganta fotbollsproffs i framgångsrika, utländska lag har blivit idoler för lokala ungdomar som själva vill satsa på sporten.
– Det tråkiga är att det är de stora stjärnorna som beter sig värst. Många unga killar tittar på proffsmatcher och ser det här beteendet och ledare som agerar ut, det är klart att det mönstret smyger sig in och normaliseras. Kan man skrika på domaren i Champions league kan man också skrika på domaren i en sju mot sju-match på Backavallen. Skulle de stora spelarna bete sig schysst skulle det bli annorlunda.
Utöver proffsen tycker Lars-Håkan att ungdomsspelarnas föräldrar också har ett stort ansvar för stämningen på och utanför planen.
– När man blåser stannar spelarna upp, men börjar nån förälder ropa "men domar'n" och det märks att domaren blir tveksam är det lätt för spelarna att ta efter när de ser att det funkar. Spelarna gör det ledarna och föräldrarna gör.
För en ung domare med få matcher i bagaget vet Lars-Håkan att det kan kännas näst intill omöjligt att stå på sig när det hettar till.
– Speciellt när det är en förälder i föreningen som ropar att man har fel. Det är den sortens händelser som får våra ungdomar att säga att de inte vill döma längre. Ledare och spelare kan man hantera, men föräldrarna når man liksom aldrig. De kommer aldrig fram och ber om ursäkt.
"Har man blåst för nåt man har uppfattat har man ju rätt. Det är det enda du kan göra. Sen kan det visa sig att det inte var som du trodde, men då får matchen fortsätta igen."
Lars-Håkan Skoog.
Vad finns det för stöd att få för unga domare?
– Dels har man de andra domarna och sen försöker vi som har utbildat dem åka och titta på dem ibland. Speciellt när vi får reda på saker som har hänt. Vi skulle vilja stötta nya domare mer, men systemet haltar lite. Efter utbildningen är de lite för utelämnade. Vi äldre i domarklubben måste ta hand om de här ungdomarna som vill börja döma, för det blir ingen fotboll utan domare.
En annan potentiellt knivig del är att de här ungdomarna ofta känner spelarna de ska döma mot och är i liknande ålder.
– Man kan som 15-åring döma mot 13-åringar. Det är en svår uppgift de här unga domarna har, det blir en sorts hierarki.
Det är en orättvis situation de här yngsta domarna har.
Lars-Håkan Skoog
Lars-Håkan minns speciellt ett tillfälle då en ledare hade varit särskilt utåtagerande. Unga domare berättade att personen var så hård att spelare i det egna laget hade börjat gråta under matcher.
– De kom och ville att jag skulle döma, men då hände såklart ingenting. Personen var plötsligt en helt annan ledare. Det är en orättvis situation de här yngsta domarna har. Det är bara att sätta sig in i den situationen att den man skriker på är en tonåring, jag vill se den som tycker att det är rätt.