Poyan Sandnell fick som 35-årspresent att åka på valfritt maraton. Han bestämde sig då för New York som anordnar världens största maraton.

– Då kände jag att om jag ska åka med så kan jag lika gärna springa också, säger Malin med ett skratt.

Med mindre än två månaders planering förberedde sig de båda för sina första maraton. Poyan har sprungit sträckan förut, både som träning och i samband med att han kört en Iron Man, men aldrig en maratontävling. 

Artikelbild

| Poyan och Malin precis innan starten av maran.

När de skulle hämta sina nummerlappar på fredagen stöter de på Eva Asklund. Poyan kände igen hennes man från Katrineholm.

– Fredrik har jag träffat några gånger i företagssammanhang. Nu har vi lärt känna varandra mycket mer efter New York-resan, säger Poyan.

Eva fick det i 50-årspresent att åka till New York för att springa maraton, precis som Malin hade Eva aldrig sprungit ett maraton tidigare. Alla tre tog sig i mål, tillsammans med 53 626 andra löpare, mycket tack vare stödet som publiken ger löparna.

– Vilken bonus. Att dra runt 4,2 mil själv är väl ingen höjdare, men att ha den publiken gör ju att det går mycket lättare, säger Malin.

Artikelbild

| Eva Asklund fick lite blodad tand av att springa sitt första maraton.

– Det var sjukt mycket, band som spelar, folk hejar och har skyltar, står och visslar överallt. Det är inte bara en lite tunn sträng med publik, utan det är tjockt, flera rader runt nästan hela banan, fyller Eva på med.

Publiken tillsammans med massvis med band som spelade under hela tävlingen mätte väldigt höga ljudnivåer.

– Det gick knappt att tänka, menade Poyan.

– Nej det var väl lika bra det, säger Eva och lockar fram skratt.

Alla tre är överens om att det var en skön känsla i storstaden New York.

– Det är mycket folk och mycket liv men jag upplever inte att det är så stressigt som man kan känna att det är i Stockholm till exempel. Det kändes som att allt flöt på, man hade koll på massorna, det var inget som störde någon, tycker Malin.

Trion tyckte att det var en härlig upplevelse att springa över alla New Yorks fem stadsdelar, något som även väckt intresse av att springa fler maratons och nämner Stockholm Marathon som ett alternativ.

– Det är ju konstigt att man är så funtad att man tänker att ”nästa gång ska det nog gå lite bättre”, säger Eva.

– Under tiden man springer tänker man ”det här ska jag aldrig göra igen”. Men sen dagen efter så tänker man ”det kanske går att få till bättre tider på det här”, säger Malin med ett skratt.