Plocka ihop elva förre detta idrottsmän och kvinnor. Skicka dem till ett varmt ställe, Spanien eller Malta ska vara bra har jag hört. Låt dem mötas i fysiska och psykiska tävlingsgrenar som är lätta att förstå och som får idrottsprofilerna att plocka fram sin vinnarskalle igen.
Mixa detta med nostalgi, där någon har grävt djupt i SVT:s sportarkiv och hittat klipp om deltagarna. Låt dem få berätta om sina stora ögonblick, om Tomas Johanssons dopning och om Ulrika Knapes framgångssaga som tog slut vid 21–årsålder.
Låt alltihopa ramas in av en duktig, tydlig och sportkunnig programledare. Micke Leijnegard och Mästarnas mästare är en lysande kombination.
En stor applåd till den som spånade fram Mästarnas Mästare. Det är kul att se välkända idrottsprofiler i en helt ny miljö. Kul att få se och höra om deras liv nu sedan de gått i pension. Kul att se vem som lagar mat i det gemensamma hemmet, vem som städar eller fyller på vinglaset oftast, vem som lodar omkring i mysbrallor och häckar i soffan.
Det är hysteriskt roligt att se Partik Sjöberg springa upp och ner för en trappa, räknades trappsteg, blomkrukor och balkonger. Och att höra hans och Stefan Holms "dispyt" om vad som är störst, ett världsrekord eller ett OS-guld.
Men jag tror inte att programmet hade varit lika briljant utan arkivklippen. Jag måste erkänna att det kom en tår i ögonvrån när Tomas Brolins nostaligklipp rullade från den gyllene sommaren 1994, när vi sjöng ”när vi gräver guld i USA”, badade i fontäner. Minns att jag vid bronsmatchen var uppe i Idre och dansade, skrek och grät i fontänen på torget på anläggningen. 14 år gammal. Ahh, minnen!
Ifjol vann Per Elofsson. I år tror jag att Stefan Holm tar hem det, även om jag skulle vilja se Tomas Brolin som slutsegrare. Och nästa år hoppas jag att jag får se mina barndomsidoler tävla, simmaren Anders Holmertz, skidkungen Torgny Mogren, fotbollsspelaren och numera tränare Roland ”Rolle” Nilsson.