För några veckor sedan sågs SM-guldet som en formalitet, något AIK skulle defilera hem tack vare det betydande försprånget som tabelletta.

Verkligheten ville något annat.

Guldfrossan slog till och in i det sista utmanade IFK Norrköping. När Simon Skrabb vinklade in Norrköpings ledningsmål mot Häcken blev det plötsligt tyst i det annars kompakt högljudda sjungandet bland tusentals AIK-supportrar på Guldfågeln arena.

I det läget hade ett segermål för Kalmar räckt för ett sensationellt SM-guld åt Norrköping.

Jansson guldmål

Då rörde sig Robin Jansson mot Tarik Elyounoussis frispark, vinklade ned pannan bollen mot Lucas Hägg Johanssons vänstra stolpe.

Minut 45.

0–1.

Guldmålet.

– Bollen kom jädrigt bra från Tarik, tror jag. Jag fick en touch på bollen och den sitter bra där i hörnet.

– Helt underbart, sade Jansson till C More.

Det hade räckt med en poäng för att säkra guld nummer 12.

Saknade fem ordinarie

Daniel Sundgren och Oscar Linnér saknades helt på grund av skador, Sebastian Larsson började på bänken och Enoch Kofi Adu och Kristoffer Olsson var avstängda. Fem ordinarie spelare.

Det var hängslen och bälten på, ängsligt, försiktigt och inte alls en fotboll som klär en svensk mästare.

Men ändamålen helgar medlen.

Panajotis Dimitriadis följde Rasmus Elm, i en snudd på en klassisk punktmarkering. Så stor och stark var respekten för allsvenskans mest begåvade centrale mittfältare. Och det med all rätt. Elm borde gett Kalmar ledningen, men valde obegripligt att inte avsluta när han fick ett jätteläge vid 0–0.

Dessutom var Elm ytterst nära att kvittera med en av den första halvlekens sista sparkar.

Med Janssons ledningsmål i ryggen – och mot ett Kalmar som inte vänt en match på evigheter – spelade AIK av de sista 45 minuterna fram till det efterlängtade mötet med Lennart Johanssons pokal.