Det var där, på Söderstadion, och då efter 5–1-segern mot Broberg som Katrineholm kom att bli synonymt med bandy.
Plötsligt kunde hälsningsfraser och inledande affärskontakter om väder och vind ersättas av sportsnack. Bandyn blev på allas läppar och reklamvärdet för kommunen kan inte nog överskattas.
Sedan dess har volleyn genom KVK erövrat fler SM-guld och titlar än bandyn, kanotister som Zeke Moberg och Susanne Gunnarsson placerat kommunen på idrottskartan.
Det spelar ingen roll, säg Katrineholm och de flesta förknippar fortfarande stan med bandy.
Men hur länge till? Visst har det hackat en hel del de senaste decennierna, men läget har aldrig varit allvarligare än här och nu.
KVBS hade något på gång för bara några säsonger sedan. Den allsvenska seriesegern följdes av elitseriekval. Klubben nosade på elitserien.
Sedan kom raset inför den här vintern. Vid sämsta tänkbara tillfälle när en redan smal seriepyramid ska bli ännu spetsigare och nålsögat till högsta serierna aldrig varit mindre.
Poängen mot Boltic i lördags vände ett till synes hopplöst läge till en möjlighet. KVBS smet förbi Jönköping, lämnade nedflyttningsplatsen och klättrade över kvalstrecket.
Men det återstår fortfarande 90 minuter och ett snedskär eller stolpskott på lördag i Lidköping och Katrineholmsbandyn förpassas till källaren.
Om det handlat om fotboll hade det varit annorlunda. Då hade jag känt stolthet över ett division 1-lag i stan. I bandyn är det annorlunda. Det är ju faktiskt den lägsta tänkbara serien i den här delen av landet och så lågt har aldrig det högst placerade laget från Katrineholm befunnit sig.
Det får bara inte ske. KVBS måste ta sig till kval och rädda det allsvenska kontraktet genom segrar mot Mölndal, Åtvidaberg och Åby/Tjureda. Det handlar inte bara om A-lagets överlevnad. Det handlar inte bara om klubbens överlevnad, för vad händer med de talangfulla spelarna i ungdomslagen annars. Men det handlar ytterst om sportens överlevnad i Katrineholm.