Fortfarande 2017 finnsdet mycket manligt och kvinnligt inom idrotten. Men gränser är på väg att suddas ut. Som i kraftsporter som tyngdlyftning och styrkelyft. Där är den kvinnliga ökningen så stor att två forskare vid Högskolan i Dalarna ska försöka ta reda på varför. Bland annat ska förskoleflickor intervjuas om sina föreställningar om att vara stark.
– Jag tror vi har för lite kunskap om hur det är för flickor att komma in i en idrott som skiljer sig från de vanliga idrotter man möter, säger Linda Vixner, en av forskarna bakom studien, till P4 Dalarna.
På samma sätt har det varit inom motorsporten. Det är mest killar som skruvat, sladdat, gasat och knackat plåt. Men Jonna Olsson är inte rädd för att få en smutsrand under naglarna. Hon gillar att köra, men framför allt är hon entusiasten som, bland så mycket mer, försöker få fler tjejer att börja.
– Hon sitter aldrig tyst utan frågar om hon inte vet. Jonna är så motiverande och peppande och vill framför allt andra väl. I vinter har hon dragit igång gympapass för rallyåkare och fått med sig ett 20-tal, säger Crister Nystrand i KMK.
Då kombinerar Jonnasitt yrke som personlig tränare med intresset för motorsporten. Men framförallt behöver hon ingen forskarrapport för att ta reda på saker och ting. Hon blev blixtkär i rallysporten och förstod att det finns fler tjejer som vill, men ännu inte tagit steget.
Men vi tar det från början – till en tid långt innan motor- sporten kom in i bilden.
– Jag var fyra år när familjen flyttade från Julita och jag växte upp i Vallentuna norr om Stockholm.
Sedan blev hon innerstadstjejen som flyttade till Södermalm. Hon provade flera jobb, som sjuksköterska, väktare och butikschef.
I Stockholm fannsinte möjligheten att fortsätta rida, ett intresse från ungdomen. I stället började hon träna kampsporter, som thaiboxning och MMA. Så för tre år sedan dök chansen upp att ta över sin farfars och farmors hus i Julita, på vägen mot Näshulta.
– Jag har alltid varit mer för djur och natur än en stadstjej med uteliv, bio och shopping.
Därför var valet enkelt. Men stallet står fortfarande tomt. Jonna har upptäckt ett annat intresse.
– Jag har alltid varit fascinerad av bilar, har tittat på speedway och sett en del motorsport på tv.
Men för en gångs skull var det inte hon själv som tog initiativet. Det var hennes pappa Björn som anmälde både sig själv och Jonna till kursen för att ta förarlicensen. Hösten 2013 gjorde hon tävlingspremiär.
– När jag kom i mål var jag såld.
Det blev ensäsong i folkrace innan hon var tillbaka i rallyskogen. Att hon också hunnit krascha, men hade millimetrarna på sin sida när det bar av ut i skogen mellan två träd, skrämmer inte. Tvärtom, just nu bygger hon en ny bil, en Volvo för grupp F som ska vara klar i vår.
– Jag mekar gärna själv. Jag skruvar isär för att se hur det funkar och skruvar sen ihop. Det är min passion och därför tycker jag inte att jag försakar något i livet. Jag har valt den här livs- stilen. Får jag lite tid över åker jag gärna till Funäsdalen och åker skidor i slalombacken.
Det egna tävlandet är inte den enda drivkraften. Jonna vill att fler tjejer ska få upp ögonen för motorsporten.
– Jag vet att det finns ett intresse, men också höga trösklar. Det är en mansdominerad sport och många tjejer ifrågasätter sig själva för mycket och vågar inte testa.
Därför arrangerade Jonna på egen hand en prova på-dag för tjejer vid Trollåsen.
– Jag fick ihop elva bilar men hade egentligen inga förväntningar.
Mottagandet blev överväldigande.Det kom 52 intresserade. Tillräckligt för att motivera för en fortsättning och det har blivit tre prova på-dagar till.
– Jag trodde kanske inte att jag kunde göra förändring. Nu vet jag att 20 av tjejerna deltar i långloppscupen Krutcupen, 15 har börjat köra folkrace, åtta åker med som kartläsare i rally och ytterligare några är på gång att köra rally själva. Det är hur kul som helst.