– Jag är inte uppväxt i någon idrottsfamilj, men pappa ville att jag skulle idrotta och satte mig i tennisskola.
Inte så kul, då tyckte Gabriella att basketen var roligare under skoltiden i Linköping.
– Jag var lång redan då och hade bra räckvidd.
Efter att ha flyttat till Uppsala spelade hon badminton och som pensionär har hon tagit upp golfen igen.
Handbollen har hängt med mest hela tiden och med åren blivit en livsstil.
– Jag kan inte riktigt förklara vad som är så lockande med handbollen. Kanske farten. Men jag gillar den gamla spelstilen bäst, med upprullningar, växlar, hål och gurkburkar. I dag har det blivit lite för mycket att kötta sig genom en mur.
Därför gillar Gabriella det gamla landslaget som under Bengt Johansson tid som förbundskapten blev Bengan Boys. Men en tidig idol hemma i Linköping kallades Lill-Blöta. Jag minns inte vad han hette, men när hans son också började spela fick han smeknamnet Fuktig. Det är den sortens humor jag gillar.
1984 blev Gabriella katrineholmare när maken Bertil året tidigare flyttat till stan för att starta resebyrå. Det var samma år som sonen Alexander föddes och som tidigt uppmuntrades att idrotta.
– Han spelade bandy, men det är bara att erkänna att träningarna de där tidigare lördagsmorgnarna på Backavallen inte var så roliga.
Desto roligare var det som handbollsförälder i Duveholmshallen. Det var strax efter KAIK:s elitserieår. Lite hade luften gått ur klubben och behovet av nya ledare var stort. Gabriella ställde upp och ångrar det inte ett ögonblick.
– Handbollen har framför allt gett mig en enorm gemenskap med min son. Det är obetalbart. Det har blivit en livsstil.
Och en familjeangelägenhet.
Gabriella har suttit i KAIK:s huvudstyrelse och varit
ungdomsledare i många år. Bertil var tidigare klubbens ordförande och flitigt engagerad som speaker, Alexander spelar i A-laget och är numera dessutom gift med handbollsdomaren Caroline Dalhäll.
Deras betydelse för föreningen växer med vetskapen om att det var Gabriella som
startade Katrineholm handboll cup.
– 1996 var vi i Västerås och spelade Irstablixten. Det var korta matchtider och många byten av spelhallar. På vägen hem sa jag att ”det här borde vi i KAIK kunna göra bättre”.
1997 skickade hon ut inbjudan till den första turneringen i Duveholmshallen.
Sanktionen från förbundet tillät maximalt 32 lag.
– Vi fick begära dispens för ytterligare fyra lag.
Det blev succé direkt och när cupen om några veckor spelas för 21:a gången är det med 88 lag – och ytterligare ett 20-tal som står på kö, vill vara med och hoppas på ett återbud.
Gabriella har varit med vartenda år.
– Vi 40-talister tillhör ju den ideella generationen. Men för tre år sen ville jag lägga av och hoppades på att någon annan skulle ta över.
Ingen gjorde det.
– Därför har jag fortsatt, men det är klart att jag är bekymrad över cupens framtid, säger Gabriella.
Det borde fler i föreningen vara.
– Det är nog bara att erkänna att vi nog inte skulle haft ett A-lag om det inte vore för det ekonomiska tillskott som turneringen ger.
Över huvud taget är Gabriella lite orolig för handbollens framtid i Katrineholm.
– Patrik ”Lill-Kajan” Karlsson och Ted Bäck gör ett fantastiskt arbete. Men vi har bara
ett ungdomslag i seriespel och så damjuniorerna som inte deltar i seriespel och därför tror jag det är långt bort att vi får uppleva elitåren igen, säger Gabriella.