Efternamnet vittnar om de finska rötterna.
‒Mina föräldrar kommer från Uleåborg, men själv är jag född i Katrineholm, säger Mikko.
Idrotten blev tidigt en viktig del av uppväxten och han spelade bandy, basket, handboll och fotboll.
‒Jag blev hyfsad i basket och fotboll, sämre i handboll men bandyn fixade jag inte alls. Det det var där med skridskorna, säger han.
Det blev bara lagsporter, av en anledning.
‒Det är socialt, glädjen i gruppen överträffar det mesta.
Sedan sköt korsbandet i ena knäet, som han själv uttrycker det, och han la av med att spela fotboll. I stället lockade Håkan Axén och Bertil Nicolai honom att börja döma.
‒De blev mina mentorer och jag var tillbaka i en grupp igen. Som 28-åring dömde jag min första match, men mellan vilka lag det var minns jag inte.
Annars erkänner han att han är långsint och har svårt för att glömma om han anser sig blivit orättvist behandlad eller bemött.
‒Jag har också känslor och ett bra ansiktsminne. Det är mänskligt och jag erkänner att om jag möter en sådan person igen ger jag inte denne samma chanser. Inte ens på fotbollsplanen.
Ett annat erkännande är att han dömer för pengarna.
‒Ingen skulle utsätta sig för den rollen gratis. Men jag har aldrig blivit hotad eller varit rädd. Däremot har jag kunnat känna oro inför vissa matcher.
På samma sätt som han har förmågan att få eleverna intresserade i skolan kan han också få med sig spelarna på fotbollsplanen.
‒Det gäller bara att vara tydlig. Därför är ungdomsmatcher roligast att döma. Där måste man vara noggrannare och förklara varför man blåser. En förutsättning för att bli en bra domare är att ha spelat själv och ha ett minst åtta i självförtroende på en tiogradig skala. Man måste kunna erkänna fel och sen hjälper det till om man är lite teaterapa.
Ungdomsspelarna har heller inte lärt sig de fula knepen, även om klimatet under hans 20 år som domare förändrats till det hårdare.
‒Mycket är de osympatiska spelarnas fel som går utanför ramarna utan att skämmas för det. Luis Suarez i Barcelona och Chelseas Diego Costa är värst. När deras matcher sedan visas på tv tar yngre spelare efter. Men det är inget problem i Katrineholm. Här finns duktiga föreningar som jobbar stenhårt och har policys för bättre stämning på planen. Det hedrar dem.
Mikkos favoritlag är engelska Millwall, men framför allt tysk fotboll och Bayern München.
‒Dessutom har Tyskland ett suveränt biljettsystem som innebär att du kan åka kollektivt till och från matcherna på matchbiljetten. Så borde vi ha det i Sverige också.
Och kanske i Thailand. Där semestrade han tio dagar på påsklovet – och hann förstås med att se två matcher i thailändska champions league.
‒Ena matchen var åtta mil bort. Vi tog taxi dit och såg en medioker 0–0-match mellan Chonburi och Thai Navy inför 3 000 åskådare.
Fotboll är ett av Mikkos två största intressen. Det andra är mat. Han gick själv kockutbildningen på Lindengymnasiet där han i dag är lärare.
‒Där finns en gemensam nämnare och det är lagarbetet. Det blir ingen god mat om det inte finns en ren tallrik att lägga upp den på och ett samarbete vid tillagningen.
Han är beredd att betala 250 kronor för en köttbit på restaurang.
‒Kvalitet kostar och jag är noggrann att få garantier för att maten är värd pengarna. Samtidigt är jag nog en behaglig gäst som har stor förståelse.
När han bjuder kompisarna på mat eller ska fixa sina egna matlådor blir det helst med ett långkok på kött. Och så var det det där med att äta upp maten på tallriken.
‒Det fick lag lära mig hemifrån. Än i dag äter jag upp all arbetad mat, som köttet, fisken, såsen och tillagade grönsaker. Det är för att visa respekt för kocken.