Men det svenska landslagets VM-resa till Ryssland 2018 har inte lämnat mig oberörd. På måndagskvällen slog pulsen högre än den där decemberdagen 1978 när jag skulle köra upp.
Alla superlativer har redan används och heroiska spelare kommer att hyllas länge. Att slå tre tidigare världsmästarnationer i ett och samma kval, Nederländerna, Frankrike och Italien på vägen till VM har inget annat lag lyckats med tidigare. Att sedan Sverige blev totalt utspelat på San Siro är just nu oväsentlig.
Kan det bero på Zlatan Ibrahimovic och Janne Andersson?
Zlatan må vara hur stor fixstjärna som helst, men jag är inte säker på att han varit bäst för landslaget. Det finns en parallell på närmare håll, när Rinat Shamsutov värvades till KSK-bandyn.
En bättre spelare har aldrig lirat på Backavallen. Problemet var att han helt enkelt var för bra för laget. Det var Rinat som skulle ha alla passningar, det var han som skulle göra målen. Allt kretsade kring en enda spelare. I stället för ett lag med elva spelare blev det 10+1.
Lite så var det också med Zlatan i landslaget. Allt, precis allt, kretsade kring spelaren med nummer 10 på ryggen i EM-slutspelet i Frankrike 2016. Sverige floppade, gjorde inte ett mål (1–1 mot Irland kom ju efter ett självmål) och blev sist i gruppen.
Då satt Janne Andersson på läktaren. Året före hade han gjort IFK Norrköping till svenska mästare och hade några veckor tidigare skrivit på kontraktet som ny förbundskapten – en regnig aprilkväll på en mörk parkeringsplats i Katrineholm.
”Förra torsdagen satt vi utanför Biltema i Katrineholm i ösregn och förhandlade, hårda förhandlingar. Sen började det tuta, då var det en Securitasvakt som sa att de skulle stänga grinden. Vi fick flytta till Willys”, berättade Janne Andersson på sin första presskonferens.
Han hade varken pratat med Erik Hamrén, som slutade efter EM, eller lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic innan han skrev på avtalet som förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand sträckte fram över växelspaken. Redan där visade Janne Andersson stor klokhet. Han vill inte kopiera, trygg i sig själv och med en tydlighet vad han vill – som saknades under Hamréns år.
Eller som han själv sagt – ”fotboll är ett komplicerat spel, men jag tror inte man ska krångla till det, bara få ett antal människor att spela tillsammans”.
Efter att Sverige missat de två senaste slutspelen ser jag redan fram emot sommaren 2018 och drömmer om att det ska bli en lika varm och magisk sommarmånad som 1994. Bara Janne Andersson vågar säga nej om Zlatan skulle bli spelsugen och vill vara med i VM.