Det har funnits basket i Katrineholm i många år, till och med på högsta nivå på damsidan. Men KIF har aldrig lyckats ta steget till högsta ligan, bara den näst högsta. Men kanske att de hade gått i land med det om KIF lyckats behålla alla sina bästa spelare och fått dem att spela samtidigt i föreningen.
David började spela i KIF 1985 som 10-åring och höll på tills han fyllde 14. Då flyttade familjen till Norrköping och det blev Dolphins i några år.
KIF:s förre ordförande Mats ”Flugan” Fredriksson minns David Bergström mycket väl från sin tid i klubben.
– Han spelade stadsdelsserien i ett lag som leddes av Uffe Wedberg och jag minns David som en duktig, men inte fantastisk spelare. Men han har tränat sig till att bli så bra som han sedermera blev, berättar Fredriksson.
Den beskrivningen håller David Bergström med om.
– Under min aktiva tid från det att jag började på college i USA som 16–17-åring till det att jag slutade som 35-åring har jag nog tränat två-tre gånger om dagen, varje dag. Så när jag la av kände jag att ”nu har jag gjort mitt”. Men jag skulle behöva ta tag i träningen igen, för nu har jag gått upp lite för många kilon, säger David Bergström.
I USA spelade han på high school och rankades som en av de 500 bästa spelarna i hela USA. Men hemlängtan blev för svår, han avbröt studierna innan han började på college och flyttade hem till Norrköping och Dolphins, där det blev ett SM-guld 1998.
Han har också varit proffs i två länder.
– Först hamnade jag i Frankrike och några år senare i Belgien. Det var två bra klubbar, men om jag fick prioritera om något i min karriär så skulle jag ha gått till Belgien först och sedan Frankrike. Då hade gapet inte känts så stort eftersom Belgien har en något sämre liga än Frankrike.
Tjänade du stora pengar som proffs?
– Inte som fotbollsspelarna, men visst tjänade jag bra. Jag fick 70 000 kronor netto i månaden i Frankrike – och i Belgien var det ungefär samma pengar.
Du var proffs även i Dolphins?
– Ja, det var jag. Jag hade inte mitt första civila jobb förrän jag fyllt 35 år, så jag har bara jobbat i åtta år, säger 43-årige David Bergström, i dag sektionschef på arbetsförmedlingen i Norrköping.
Än har han inte släppt kontakten med basketen, även om det i år är första gången han inte har något engagemang i föreningen.
– Jag sökte jobbet som klubbdirektör, men fick det inte och då tyckte jag att det var ett bra tillfälle att ta ett steg tillbaka, men vem vet om jag inte är tillbaka om en tid igen. Jag känner starkt för Dolphins.
En sak är säker, basketen släpper han inte. I mars är det dags att åka till USA och Long Island och hälsa på 17-årige sonen Hugo som går i pappas fotspår på fler än ett sätt.
– Han spelar guard som jag och han ville också prova på att läsa i USA och kombinera det med basket. Sedan får vi se vad som händer.
– Jag har i alla fall många goda råd att ge honom baserat på både mina goda och dåliga erfarenheter från basketen.
Vilka är dina bästa minnen från karriären?
– Lagmässigt är det guldet vi tog 1998 med Dolphins. Individuellt hade jag två fantastiska matcher då allt bara flöt på.
Mot St Petersburg i en cupmatch med Dolphins satte jag elva trepoängare och var som i trance.
– Ännu mer i trance var jag när vi slog CSKA Moskva med alla sina superstjärnor. Då satte jag 30 poäng i en halvlek och jag var till stor del bidragande till att vi vann den matchen, minns han med ett leende.
Därför är det inte så konstigt att det var just David Bergström som fick se sin matchtröja upphissad i taket i Stadium Arena i Norrköping, detta som förste manliga spelare i Norrköping Dolphins.
”Jag skakar och jag har knappt sovit på tre veckor. Vad ska jag säga? Vilket jobb de har lagt ned, alla hälsningar, alla gamla lagkamrater. Det är så stort. Den här dagen, 9 december 2018, kommer jag aldrig att glömma”, sa David Bergström till Norrköpings Tidningar.
”En av de största vi har haft i klubben. Ingen kommer att spela med nummer 11 på elva år”, sa klubbdirektören Patrik Rosenlund till NT.
Att David Bergström därmed är en av de absolut största som KIF haft i sina led är också en otvivelaktig sanning, även om han aldrig spelade i A-laget, då han flyttade från Katrineholm till Norrköping som 14-åring.