Hon vet att det bara kommer att bli värre. Det är så förloppet ser ut, trots medicinering.

– Jag kommer att bli klenare och klenare och flera kroppsfunktioner kommer att sluta fungera med tiden. Det är inte så roligt och trots att det forskas mycket om Parkinsons har jag inte tiden på min sida, konstaterar Monika Wester.

Den före detta skolbibliotekarien från Vingåker tar ändå vara på var dag med maken Jan vid sin sida.

Artikelbild

| KBK funderar på att öka boxningsträningen under sommaren och hösten. "Sjukdomen Parkinson tar inte semester", säger Anette Engström.

– Vi har hängt ihop sedan 1953. Vi hade samma arbetsplats, samma hobby och samma säng. Det är inte så mycket vi gjort var för sig, berättar Jan Wester som också är Monikas ledsagare.

Därför blev det heller inte så stor omställning när Monika inte längre kunde klara sig på egen hand. I över 15 år har hon haft Parkinsons.

– Jag märkte att vänster hand började darra och att benen kändes som cementklumpar när jag skulle gå. Jag dök ned i uppslagsböcker och insåg ganska snabbt att det var Parkinsons jag hade. När jag väl fick diagnosen var det inte så jobbigt, utan mer en bekräftelse på att jag hade rätt, säger Monika.

Idag har Monika svårt att hålla balansen själv och kan bli väldigt yr. Att falla och göra sig illa är en del av hennes vardag och något som hon oroar sig över. Men trots detta har hon börjat att boxas i Katrineholms boxningsklubb.

Artikelbild

| Monika Weser och Jan Wester delar allt.

– Jag läste om Parkinsonsboxningen och kände att det var något för mig. Det är roligt, och jag mår bättre av att röra på mig.

Första gången hon genomförde träningsprogrammet var hon förvånad över att det var så enkelt. Hon berömmer också instruktörerna som dels finns där som en trygghet men som också har ett ödmjukt och vänligt bemötande.

– Det är första sporten någonsin som jag ägnar mig åt. Det känns nyttigt och jag hoppas att mina symptom ska minska, så klart. Jag kanske kan lära mig att falla rätt så att det gör mindre skada när jag tappar balansen.

Den sociala biten med träningen tycker hon också är viktig. Hon kände inte deltagarna i gruppen innan, men nu brukar de avsluta passet med en kaffe och småprat.

– Det är skojigt att komma ut och träffa nya människor. Det blir lätt så att vi sitter hemma vid varsin dator.

Monika visste väldigt lite om Parkinsons innan hon själv fick sjukdomen.

– Sen läste jag på. Jag kollade videos på Youtube, lyssnade på radio, läste böcker och tittade på TV för att få lära mig mer. Det vore bra om fler får veta om sjukdomen, den börjar synas först i ett väldigt sent stadie och det är viktigt att man pratar om den, säger hon.