Då gav krönikören Jonas Karlsson en mer nyanserad bild på frågan om han var förvånad. "Förvåning bygger på någon form av förväntan, och jag förväntade mig ingenting".
Det är lite för många märkliga saker som bubblat upp runt den dubbla världsmästaren på 1 500 meter på senare tid. Framgångarna på löparbanorna har kantats av misstankar om skenäktenskap, oklarheter kring var hon bor, om skattefusk och så nu doping.
Abeba Aregawi har blivit något av friidrottens Greta Garbo. Stor på arenan men så skygg mellan framträdandena – som nästan aldrig sker i Hammarbys klubbfärger och mycket sparsamt i den svenska landslagsdressen.
"Vi journalister har aldrig fått tillfälle att ställa frågorna till Aregawi", sa Jonas Karlsson i tv.
Och notera att hon inte gjorde sig tillgänglig ens för att kommentera dopingavslöjandet. Det var friidrottsförbundets generalsekreterare, det var förbundskaptenen och olika experter som uttalade sig.
Dopad eller inte? Jag kan inte tycka synd om Aregawi. Inte om någon annan elitidrottare heller som fastnar i nätet.
Däremot lider jag med Linn Gustafsson. I samband med nordiska mästerskapen i styrkelyft träffade jag katrineholmaren som sedan tre år jobbar på Riksidrottsförbundets antidoping-avdelning. Hon var där som dopingkontrollant tillsammans med Robert Ericsson från styrkelyftsförbundet. De berättade om sitt arbete för en renare idrott, ett reportage som är skrivet för publicering lite senare.
De är så engagerade. De brinner för sitt jobb. Men information i stället för pekpinnar försöker de få ungdomar och motionärer att förstå riskerna att missbruka till synes oskyldiga kosttillskott. Mycket av det arbetet gick förlorat efter avslöjandet om Aregawi positiva dopingprov.
Sista frågan till Linn blev om idrotten någonsin kan bli fri från doping.
"Jag tror inte det" blev svaret.
Tyvärr tycks hon ha rätt.