Det är den frågan man önskar aldrig ska behöva ställas, men som alltför ofta aktualiseras. Nu senast med spelaren i en lokal fotbollsklubb som dömts för sexbrott mot en minderårig flicka.
Dopningsdebatten har pågått länge och äntligen vill jag säga vågar någon sätta ned foten. Tidigare har det daltats alldeles för länge. När antidopningsbyrån Wada stänger av alla ryska friidrottare och nu hotar med att slänga ut Ryssland från OS för fusket håller jag med. Eller för att citera Kristallenvinnaren Roberto Vacchi som sa att när idrottsutövare börjar använda anabola steroider och epo är det inga förstagångsfuskare. Då ska det vara livstids avstängning.
Huliganbråk utanför arenorna, som under EM-fotbollen, anser jag inte att idrotten eller enskilda föreningar ska stå till svars för. Men när det kommer till medlemmen som gjort ett fel utanför planen har idrotten ett ansvar. Inte att döma, det finns det andra instanser som sköter. Men idrotten har en medmänsklig plikt. Om man ena stunden slår sig för bröstet och säger att idrotten förbrödrar ska den också finnas där som stöd och hjälp. Här finns en skillnad mot doparen, som medvetet försökt tillskansa sig fördelar, på andra idrottares bekostnad.
Lätt att tycka, lätt att skriva när man sitter vid en dator. För ledaren som ska klippa fotbollsplanen, tvätta matchtröjorna, kalla domare och dessutom vara med på träningar och möten var och varannan dag kan det bli en sak för mycket.
Men var ska inte spelaren få en andra chans än inom idrotten, i en trygg miljö och omgiven av kompisar. Hemligheter förblir sällan hemliga. Förr eller senare avslöjas de och ju mindre samhället är desto fortare går det. Och ju mindre ort, desto större roll kan idrotten spela. Att erbjuda stöd vid första fyllekörningen borde vara en självklarhet. Precis som när en spelare eller ledare hamnar i en livskris. Men var ska gränsen dras? Troligen med Roberto Vacchis ord igen. Den som begår ett väpnat rån har förmodligen varit med förr och vilken förening vill förknippas med att ha en sexbrottsling i laguppställningen. Då kan, tvärt om, ett avståndstagande vara en viktigare signal
Men det som förvånar är att ju fler idrottsledare jag pratar med, desto tydligare blir bilden av en idrottsrörelse utan beredskap. Så då är det väl hög tid att skriva manualen för krishantering. Men det behövs inte en unik pärm i varje förening. Här ska klubbarna skapa sina nätverk mellan varandra, men framför allt ställa krav på sina idrottsförbund att ta fram en åtgärdsplan och kontaktpersoner med specialistkunskaper för att kunna agera snabbt.