Det var dagen då föreningarna skulle samlas och bilda en övergripande allians.
Representanter för de 17 anmälda klubbarna började droppa in och samlas runt konferensbordet. Jag var också där.
Men bara minuter innan välkomsthälsningen kom viskningen i mitt öra.
"Jag tror inte att du ska vara kvar".
KK är en extremt lokal lokaltidning. Sportredaktionen åkte i söndags hellre och bevakar ett jumboderby i innebandyns division 3 än skrev om Charlotte Kalla hade bakhalt i skidornas världscup. Vi letar upp människorna som jobbar i idrottens tjänst och uppmärksammar dem som betyder så mycket men annars aldrig får en rubrik, i stället för att spekulera i om Jonas Källmans rygg håller för nästa match i EM-handbollen. På tisdagskvällen gör vi ett ungdomsreportage om tennisen som kommit igång i Vingåker men struntar fullständigt i om en Arsenalspelare brutit näsbenet.
Det var tre exempel. Jag kan räkna upp så många fler.
Vi vill inget hellre än att skriva om den lokala idrotten. Att därför bevaka mötet när en idrottsallians skulle bildas var en självklarhet. Men alla välkomnade inte tidningens närvaro.
"Det kan hämma debatten", var motiveringen.
Men det var ju just därför vi var där. För att lyssna av och berätta för alla dessa föreningars medlemmar – och alla andra intresserade för den delen – som inte var där vad en allians kan fylla för funktion och vilka som valdes att leda den. Men det tycks som att det låg något grus på vägen som riskerade att ge stenskott. En mening, en uppfattning som inte skulle nå lokaltidningens penna utan vi skulle hänvisas till en friserad version i efterhand.
Det har tidigare aldrig hänt under mina 37 år som fast anställd på Katrineholms-Kuriren.