Förlusten var domarens fel.
Det var inte första gången, och dessvärre heller inte sista, som domarna får ta emot oförtjänt dålig kritik. Visst, precis som när det gäller spelare finns det bra och mindre bra domare. Skillnaden är att medan spelare tillåts slå bort hur många passningar som helst finns det knappast någon acceptans alls för ett enda felaktigt domslut.
Jag kan inte påminna mig den ledare som kritiserade den egna spelaren som blev avblåst åtta gånger under en match och därmed sumpade massor av målchanser. Däremot har jag hört tränare som fokuserat allt eftersnack på den där enda offsideavblåsningen som domaren missade – när motståndarna gjorde mål.
Med den inställningen från många ledare adderad med föräldrars och publikens många gånger dåliga uppträdande förstår jag att det finns ett motstånd mot att bli domare.
Därför att det så härligt att höra Håkan Olssons alltid lika sunda idéer och förslag till förändring. Bara en sådan sak som att alla spelare varje år ska gå en regelkurs. Det är en bra början till mindre tjafs om alla parter kan spelreglerna.
Det skulle också kunna vara en bra början på att minska den domarbrist som allt fler idrotter upplever. För inte nog med att idrotten tappar för många unga domare på vägen. Det finns för många som aldrig ens börjar.
För visst är det märkligt. Om idrotten är så rolig att man vill träna och spela flera gånger i veckan och så upptäcker man efter tio år att man inte når längre än till reservbänken så lägger man tvärt av. Som utvecklingen blivit är det då alldeles för många som bara sysslat med en enda idrott och inte har någon annan sport att falla tillbaka på. Men att bli domare tycks inte vara något alternativ.
Samma sak när man lägger av efter en lång karriär. Att då börja döma innebär ju att man kan fortsätta vara en del av gemenskapen. Här har både ledare och tränare ett ansvar, att uppmuntra fler att börja döma. Men då krävs det att samma ledare också fortsätter att uppmuntra den som tar steget.