Åtvidabergs FF som hämtat ur Buster

Det andra är hur förvånande det är att ett samhälle av Vingåkers storlek har kunnat vara ett topplag inom svensk fotboll i snart 50 år.

En orsak till det sistnämnda är förstås fotbollskulturen som har byggts upp genom åren.
Det andra och kanske viktigaste är att det finns ett fotbollsgymnasium i Åtvidaberg. En magnet när det gäller att dra till sig de mest lovande ungdomarna i 16-årsåldern och sedan utveckla dem till fullödiga fotbollsspelare.
Något som Åtvidabergs FF inte har varit sena att utnyttja. Många landslagsspelare har genom åren fått representera klubben i den blå Åtvid-tröjan med det speciella klubbmärket.

Det är där fotbollskulturen kommer in. Vi som hängde med i fotbollen på 1970-talet minns då Åtvidaberg tog två raka SM-guld 1972 och 1973 och sedan var ute i Europa och mötte, och hotade, storlag som Barcelona och Bayern München.
De hade lirare som Ralf Edström, världens kanske bäste huvudspelare just då, den vindsnabbe Roland Sandberg, mittfältsmotorn Conny Torstensson, försvarsjätten Kent Karlsson, teknikern Benno Magnusson, och innan det hans ännu bättre bror Roger, som blev en legend i Olympique Marseille.

Det här är namn som skickar rysningar efter ryggraden på mig, min ungdoms idoler.
Jag läser på en affisch på Kopparvallen att det i Åby Ericssons landslagstrupp till VM 1974 fanns åtta spelare med ett förflutet i bruksorten. Fantastiskt!
Det var då fotbollskulturen byggdes upp och som fortfarande sitter i väggarna.

Kan Åtvid få fram ett storlag en gång till?
Ja, ingenting är omöjligt, även om det omöjliga brukar ta lite längre tid. Så vi får kanske vänta en tid på en ny gyllene generation.
Men jag unnar den lilla bruksortsklubben alla framgångar och gärna att de då tar med sig några gymnasiegrabbar från Katrineholm på den resan.