"Som ung åkte jag skridskor som en kratta, men jag har alltid levt högt på mina hopp, säger Alexander Majorov.
Det är ingen överdrift att säga att Alexander föddes in i konståkningen. Hans pappa, som också heter Alexander, tillhörde det sovjetiska landslaget på 1970-talet. Mamma Irina var balettdansös och när familjen flyttade till Luleå startade de en dans- och konståkningsskola.
– Egentligen ville inte pappa att jag skulle satsa på sporten, säger Alexander.
Skälet var de många orättvisa domsluten i bedömningssporten. Det var inte första gången Alexander var trotsig. Senare skulle han bli det även mot Sveriges olympiska kommitté.
Första stora framgången var silvret på ungdoms-OS i spanska Jaca 2007. Men Alexander kallar ändå Vinteruniversiaden 2017 som sitt genombrott och en av de roligaste och mest spektakulära tävlingarna under karriären.
Då ska man veta att listan över mästerskap och framgångar är lång. Så lång att Alexander inte har alla resultaten i huvudet. Efter 14:e platsen i OS i Sotji var han inställd på att också få åka till OS i Pyeongchang. Formtoppen fanns där och bara veckor före OS satte han nytt personligt rekord på EM. Han var förberedd på allt – utom det där telefonsamtalet.
– Jag minns att jag stod på en parkering när telefonen ringde. Det var förbundschefen som meddelade att jag inte skulle bli uttagen.
På mindre än en minut försvann allt.
– Jag visste att jag hade potentialen, inte för medalj för topp-12. Då befinner man sig på en hög nivå i världsidrotten. Men det var inte tillräckligt för SOK.
Samtalet var kort och känslokallt.
– För en idrottare som under så lång tid tränat blir det som ett dödsbud.
Men han klarade inte av att bara sluta och försvinna. Alexander åkte till NM i Rovaniemi i stället. Det blev en av hans bästa tävlingar.
– Synd bara att få göra det där och inte på rätt plats.
2019 i VM i Tokyo gjorde Alexander sin sista tävling.
– Där kände jag att jag var klar. Jag var nöjd, säger Alexander som alltid tränat och tävlat ensam trots att det också finns partävlingar i konståkning.
– Vi var en bra generation med många duktiga åkare, som systrarna Joshi och Victoria Helgosson. Men jag är för kort, därför har aldrig paråkning varit aktuellt.
Alexander Majorov.
Parallellt med sin elitsatsning pluggade han under tre år heltid och tog examen som fysioterapeut.
– Jag fick inspiration när jag såg de medicinska teamen på tävlingar som alltid gav järnet med allt fokus på patientens förmåga att prestera.
Han är dock medveten om att han nog är brännmärkt från att själv få jobb på SOK som fysioterapeut.
– Jag var så besviken efter beskedet inför Pyeongchang att jag twittrade ut min besvikelse direkt trots att jag visste att jag inte fick.
Efter studierna startade han först eget företag. Det gick bra, han föreläste, jobbade som massör och fysioterapeut. Det gick bra ända tills covid-19 bröt ut och idrotten stannade.
Då anmälde sig Alexander som vaccinatör mot viruset. Injektionstekniken hade han i utbildningen.
– Men inte för medicinering, så jag blev administratör i stället innan reglerna lättade, säger Alexander som sedan dess vaccinerat 5 000 personer mot smittan.
Under ett besök hos föräldrarna, som nu flyttat till Skärblacka, gick Alexander förbi Stjärnkliniken i Norrköping och klev in.
– Jag presenterade mig, frågade om det fanns någon ledig tjänst, och gjorde en spontanansökan, säger Alexander.
Det blev napp och nu jobbar på kliniken i Katrineholm tre dagar i veckan och de övriga två i Norrköping och Söderköping.