Det tidigaste idrottsliga minnet hon har är från lantgården ute i Bie. Det är ljumma sommarvindar och lek och stoj med storebrorsan, som innovativt förvandlade tomten till en friidrottsarena. Det var 100 uppmätta meter till tvättstugan och syskonen, som var fem, grävde sin egen längdhoppsgrop.

– Oftast följde jag med min storebror när han idrottade. Han spelade bandy och fotboll och jag hängde i hans hasor, var bollkalle och sopade isen. Han tyckte väl att det var praktiskt att jag lyssnade på honom, så han ville gärna ha mig med, berättar Kerstin Odermatt, i dag 77 år gammal.

Uppväxten var härlig, kantad med gårdsarbete men också med ständig närvaro av vänner och familj.

– Vi lärde oss tidigt att allt inte är roligt, men att man kan göra allt roligt. Vi hade en fantastisk sammanhållning. Alla fick vara hos oss, det var en idyll trots att vi sällan kunde åka i väg på semester och så.

Kerstin reflekterar över att barndomen på gården, alltid omgiven av folk och med föräldrar med hög arbetsmoral, gett henne en del av de värderingar som gjort att hon ständigt satsat på idrotten. Detta trots att hon själv aldrig velat tävla.

– Det har inte funnits något sug. Jag har väl ställt upp om man behövt en extra person till ett lag och så, och motionerat har jag gjort hela livet, men att tävla har aldrig varit min grej, säger hon.

Däremot har hon varit väldigt delaktig i andra människors tävlande, i föreningar och förbund. Inte bara genom sitt engagemang sedan KK-joggens första år och alla år därefter, utan också i Sörmlands skidförbund, KSK och KAIK. Samtidigt som hon också satsat på karriären inom försäkringsbranschen.

– Jag älskade mitt jobb. Det var aldrig det samma, jag började i kundtjänst och har testat på det mesta – allt från assistent till projektledare för nya IT-system. Jag lärde alltid mig något nytt och utvecklades ständigt vilket är anledningen till att jag stannade kvar i branschen trots att jag själv trodde att jag skulle bli lärare.

Fullt upp har nästan alltid varit melodin. Om det inte var att sjunga och turnera i dansband som ungdom, var det att stötta sonen Niclas i idrotten som vuxen.

– Folk sa till mig; "Tänk på dig själv. Ska inte du förverkliga dig"? Gå en målarkurs eller så. Men det var aldrig något för mig. Jag har gillat språk, men annars har jag fått mycket tillbaka av att vara delaktig i andra människor. Jag gillar att vara med människor, konstaterar Kerstin.

För mycket har det blivit någon enstaka gång.

– Men det är när det blivit lite för mycket administrativt. Jag är bättre på att träffa folk än att göra pappersarbete, skrattar Kerstin.

Hon slutade jobba heltid som 66 år, men har hoppat in på det gamla jobbet sporadiskt och samtidigt jobbat ideellt på Friskis och Svettis, något hon fortfarande gör ett par dagar i veckan. Men förra året fick hon i samband med sämre hälsa, lov att lära sig att prioritera och hushålla med energin.

– Jag har alltid kämpat, varit den som tänjt och tänjt på gummisnodden utan att den gått sönder. Men till sist tog det stopp och ibland behöver jag ta tid för att spara på mig. Det är viktigt att känna sig behövd, men jag vill inte vara oumbärlig, avslutar hon.