Sedan förra hösten har vi varje onsdag presenterat en person i idrottens tjänst. En gemensam nämnare för skridskosliparen, lagledaren, materialförvaltaren, matchsekreteraren och alla andra är att de själva sökt sig till idrotten och har den som hobby.
Det gjorde också Elin en gång. Men i dag är det hennes jobb att vara i idrottens tjänst.
Det är ett ämne där hon har massor av egen erfarenhet. Hon har testat många lagidrotter men också simning och golf. Numera är det motion på egen hand, i joggingspåret, styrketräning och cykling, som gäller.
Hon erkänner att hon kan vara lite mätt på idrott efter en arbetsdag, men ställer också upp som ledare i både gymnastiken och fotbollen, där dottern Tyra är med.
Men framför allt är det som lärare i idrott och hälsa hennes uppgift är att motivera barn att röra på sig.
Gympatimmarna i skolan räcker inte. Det är bara två lektioner i veckan på mellanstadiet, säger Elin.
Hon är lite förvånad över att det under hennes tolv år på Nyhemsskolan i Katrineholm inte skett någon förändring i läroplanen som ger gymnastiken eller kanske snarare fysisk aktivitet mera plats.
Jag själv orkade med skolan bättre tack vare att jag idrottade. I dag finns det även forskning som visar på de positiva effekter för inlärning som daglig pulsträning ger.
Det behöver inte vara fler idrottstimmar. Även i de teoretiska ämnena kan man flytta sig från skolbänken och röra på sig, säger Elin.
Hon hade tre yrkesval efter skolan. Alla handlade om att få jobba med människor.
Jag funderade på räddningstjänsten, bli polis eller gymnastiklärare.
Det blev lärarbanan.
Jag tyckte själv att idrotten var roligaste ämnet. Det gav mig bredden och ledarbiten.
Efter tio år på högstadiet jobbar hon nu med låg- och mellanstadieelever, hela tiden med drivkraften att få barnen att utveckla förmågan att röra på sig.
Knepet är att prova på alla sorters aktiviteter. Det räcker inte med bollsporter utan det gäller att hitta bredden. Det ska passa alla.
Då behövs det både piska och morot och frågar man eleverna är det två av Elins egenskaper.
Hon är tillräckligt sträng. Men hon är också tillräckligt snäll, som Albin Hermansson Norén i årskurs fem säger.
För Elin är lyckan när eleven knäcker koden.
När någon säger titta vad jag kan, eller nu fattar jag, blir jag glad.
För att nå dit handlar det om att aldrig ge upp, att bli en vinnarskalle precis som Elin.
Det är på både gott och ont. När jag inte lyckas kan jag sura ihop, säger hon.
Men mellan träningspassen måste det också finnas tid för att hinna varva ned och njuta av livet.
För Elin innebär det att laga stark mat och att resa.
Jag har upptäckt Thailand, ett land jag aldrig tröttnar på. Där finns klimatet, maten och de vänliga människorna. Jag försöker åka dit en gång om året, säger Elin.