En cirkel slöts på sätt och vis för Karin när service- och teknikförvaltningen för tre år sedan flyttade till lokalerna på Vingåkersvägen. Det var där, bara några meter från sitt nuvarande kontor som hon hade sitt första jobb.
– Jag jobbade som sömmerska på Jakobsdal ett år efter grundskolan.
Vid symaskinen kom insikten av hur viktig utbildning är, sade upp sig, läste till barnskötare och fick jobb på dagis.
Under början av 1990-talet blev barngrupperna allt större.
– Det var en otillfredsställande känsla att inte hinna med alla barnen.
Så Karin satte sig på skolbänken igen och pluggade miljö i två år.
– När jag var klar var inte miljöfrågan särskilt het längre. Så efter ett par tröga år som miljösamordnare bytte jag igen.
Sedan ett drygt år är hon ensam av 30-talet anställda på förvaltningskontoret att jobba heltid mot föreningslivet.
– Den här förvaltningen är ju en diversehandel som ska sköta så mycket, från gator till idrott, växel och kost.
Kontoret berättar så mycket om vem som jobbar där. Bokhyllorna är fyllda av pärmar och brevkorgar, på skrivbordet ligger papper i prydlig ordning.
– Just nu granskar jag närvarokort. Vi gör stickprovskontroller varje år, säger Karin och önskar att kommunen tillsammans med föreningarna kommit lite längre i digitaliseringen för att slippa alla pappersblanketter.
En lite trist vardag bland alla pärmar kan tyckas, men inte för Karin. Hon trivs lika bra med siffror som ord, tycker att utredningar kan vara spännande och har inget emot de ofta långa processer det innebär att jobba i en politisk organisation.
– Jag har massor av tålamod och det passar mitt kontrollbehov. Det är en trygghet att veta att besluten är genomarbetade innan de tas.
För det ska vara rätt från början.
– Jo, jag har nog lätt att ta det personligt om det inte skulle vara det, medger hon.
Däremot är jag inte så diplomatisk. Jag har inte genomtänkta svar på alla frågor, men är samtidigt rak i min kommunikation.
Alla har dock inte samma insikt och förståelse för att vissa beslut måste ta tid.
– Det blev tydligt när den så kallade Framtidsgruppen bildades. Den blev länken mellan kommunen och idrotten, mellan vi och dom, med Sisu Idrottsutbildarna som samarbetspartner. Efter att ha jobbat från var sin sida satte sig alla ned tillsammans, säger Karin.
– Den gruppen är det roligaste som hänt i jobbet på länge. Den tidigare kritiken vi kunde få möts i dag av förståelse. Sådant gör mig nöjd och glad.
Trots att idrotten är en stor del av Karins vardag är hon en sällsynt åskådare på de lokala matcherna.
I det fallet prioriterar jag mitt eget motionerande.
Mycket kan tyckas inrutat och planerat. Men det finns en annan sida av Karin också.
– Jobbet är inte viktigast. Jag skulle gärna gå i pension innan jag fyller 65 och få tid att förverkliga mina drömmar.
För äventyr är också roliga. Visserligen dröjde det till i fjol innan jag åkte på min första charterresa till sol och bad. Men jag har gjort andra resor också, till Seychellerna. Och jag längtar tillbaka till Island, säger Karin.