Idrottsföräldrar kan delas in i tre kategorier. De som inte bryr sig över huvud taget, de engagerade och de som går till överdrift och driver på för hårt.
Katarina Skarp tillhör de engagerade ända sedan äldsta dottern Erica började åka slalom i Båsenberga SLK.
Nu är det de 16-åriga tvillingarna Theodor, fotboll, och Cornelia, handboll, som får uppmärksamheten.
– Det kan vara lite oroligt ibland, när spelet blir för hårt, då kan även jag bli en gapig förälder. Men allra mest är det bara kul, säger hon.
Katarina Skarp vågar inte räkna på hur många mil hon skjutsat till träningar och matcher.
Hon bidrar med så mycket hon kan.
– Men jag kan varken fotboll eller handboll tillräckligt mycket för att jag ska engagera mig som ledare. Föräldrarollen räcker.
Hon är uppväxt i en idrottsfamilj och provade själv på massor av idrotter, som kanot, basket, gymnastik och tennis.
– Men roligast var det att spela volleyboll.
Som förälder har hon försökt stötta.
– Tillfredsställelsen är att se att barnen har kul och trivs. Stoltheten är att se att de klarar sig själva.
– De sämsta idrottsföräldrarna är de som driver på för hårt. En gång sa jag till en annan förälder som bara gnällde på domaren.
Själv har Katarina Skarp mer än en gång fått hålla sig i skinnet, som hon själv uttrycker det.
– Det är klart att det har hoppat grodor ur min mun också under åren.
Men allra mest försöker hon bara finnas till, utan att bli en curlingförälder.
– Barnen har alltid fått packa träningsväskan själva. I dag är det kul att se hur både Theodor och Cornelia har växt så mycket som människor tack vare idrotten.
– Förr var jag med på både träningar och hemma- och bortamatcher. Numer försöker jag se alla hemmamatcherna.
Fortfarande är det lika viktigt att hålla sig uppdaterad.
– Så när det är bortamatcher håller jag sms-kontakt med andra föräldrar eller kollar på Facebook hur det går.
Det har lett till att idrotten skapat ett umgänge även utanför Stalls Backe och KAIK P00-lag i fotboll och klubbens flickhandboll.
– I fotbollen har allt fungerat klockrent. Vi är ett gäng KAIK-mammor som träffats privat. Någon gång har vi varit hemma hos oss i Knutsta, nästa gång blir det en spa-träff. Dessutom har familjeträff för alla i laget vid AIK-stugan, säger Katarina Skarp.
Riktigt samma gemenskap har inte handbollen genererat.
– Det var ganska stor ålderskillnad mellan spelarna i det laget.
Men nu har Cornelia bytt klubb. Hon pluggar sedan i höstas i Nyköping, med specialinriktning idrott och hälsa. Samtidigt har tvillingbrorsan Theodor kommit in på fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg.
– Det kommer att bli tomt när fotbollslaget splittras efter den här säsongen, säger Katarina Skarp.
Lika tomt som det har blivit i det stora vita trähuset med tio rum utanför Valla sedan barnen flyttade.
– Visst uppskattar jag att få lite egentid, men det är annorlunda att inte kunna samlas allihop runt matbordet på kvällarna.
Med sonen i Åtvidaberg och dottern i Nyköping blir det i stället dagliga telefonsamtal. Men hittills har de kommit hem varje helg. Då blir det förstås mycket idrottssnack och inte bara om senaste veckans träningar.
– Hela familjen har varit i Göteborg och sett friidrotts-EM, handbolls-VM och så har vi varit i England och tittat på fotboll.
Antalet mil har inte minskat när det blivit längre till barnens hemmamatcher. Men det finns en resa som Katarina Skarp ser fram emot än de till Rosvallahallen och Kopparvallen.
– I vinter åker hela familjen till Sydafrika. En resa jag fick i 50-årspresent som äntligen ska bli av.