– Jag skulle gärna läsa mer, men jag somnar så fort att jag får läsa om första sidan så många gånger. Bara om det är en spännande Henning Mankell-bok jag kommer några fler sidor.
Han kommer till Vårnäs i sin fyrhjulsdrivna pick up direkt från en jaktdag i Högsjö. Dagens ridlektion ställdes in för ett julbord i Norrköping. Tiden är knapp för fotografering och intervju, men Jonas visar inte minsta tecken på stress.
I så fall kunde han ha lagt ned för länge sedan.
Han beskriver sitt gamla pojkrum som ett laboratorium där varenda elektrisk pryl skulle skruvas isär.
– Med lite tur plockades de ihop så att de fungerade igen, säger han och hämtar en kopp kaffe.
– Den första koppen är god, sedan vet jag inte varför man dricker så mycket, funderar han på det som skulle kunna kallas en last, allt kaffedrickande.
Elektronikintresset resulterade iatt han efter Kyrkskolan och högstadiet på Vidåker valde tvååriga el- och tele på Duveholmsgymnasiet.
– Jag hade lätt för mig i skolan och har läst mycket. Ett år elektronisk kommunikation i Norrköping sedan tre års ingenjörsutbildning i miljö- och mätteknik på KTS.
Utbildningar som prioriterades före idrotten. Därför nådde han aldrig A-laget i VIF:s fotboll, men spelade division 1-volley med VVK. Någon säsong var han också tränare för VVK:s damlag. Han var med och drog i gång både hundklubben och cykelklubben i Vingåker Men trots att sambon Anna-Lena haft häst i alla år har det bara varit lagsporter för Jonas, undantaget ett motorintresse och åskådare 15 år i rad på Svenska rallyt. Till för sex år sedan.
– Jag skjutsade dottern Emilia till ridlektionerna på Vårnäs, som så många andra pappor. Vi började snacka om att starta en nybörjargrupp för pappor.
Det blev en gubbgrupp som träffades varje fredag. I dag är bara Jonas kvar.
– Om jag bara vetat hur kil ridsporten är hade jag börjat mycket tidigare. Fokuseringen och kommunikationen med hästen slår allt.
Att han opererats för diskbråck två gånger och kastats av hästen många gånger förändrar ingenting.
Men i dag är han inte bara en hängiven ryttare. Han fångades snabbt upp av föreningen, fick en styrelseplats och är i dag ansvarig för anläggningsgruppen och sitter med i projektgruppen för bygget av det nya stallet.
– Det är många i föreningen som tycker om hästar, många som bryr sig om hästarna.
– Det gör förstås jag också, men jag såg också en anläggning i behov av skötsel och underhåll.
Är det inte belysning som ska bytas ut till energisnåla ledlampor, ventlilation som ska fungera finns det alltid någon läckande kran eller annat som ska fixas.
– Jag klarar inte allt själv, men det finns ju en anledning till att jag har 465 kontakter i telefonboken.
Trots redan långt gångna planer på ett nytt stall och ridhus ska det gamla bli kvar vid Vårnäs.
– Jag sitter med i projektgruppen för nybygget. Vi är redan en bit på väg. Skogen är avverkad, snart ska bergknallen intill hoppbanan sprängas bort och efter Guldsporrarna nästa sommar tar vi första spadtaget till den nya anläggningen.
Sedan ska det gå fort. Till vintern ska det vara klart. Ett jätteprojekt som inte skulle vara möjligt utan så engagerade ledare som Jonas. Trots att han egentligen inte borde ha tid ...