Jag får tag i honom på hans brevbärarrutt. Platsen är Kerstinbodagatan och att intervjua ”Abba” på en offentlig plats har sina utmaningar. Under den korta tiden vi sitter där så cyklar och går det hela tiden förbi ungdomar och vuxna som ropar ”hej” eller ”grattis”.

Juryn hade knappast kunnat hitta en mer värdig vinnare till årets eldsjäl. Men ”Abba” själv är en person som aldrig far iväg och sätter sig på några höga hästar, utan ödmjukhet är ett nyckelord för honom.

‒Jag är så oerhört tacksam och glad över det här priset och jag måste säga att jag inte var så lite rörd heller när jag fick stående ovationer redan på presentationen. Tänk om juryn hade valt ut någon annan, det hade inte varit så roligt för den personen att gå upp på scenen då, funderar han.

Artikelbild

Urban "Abba" Pettersson tycker att livet är snudd på perfekt just nu och han sätter sig en stund till rätta på en parkbänk och njuter av vårsolen. Om några veckor kanske vi kan få en ny bild på honom i lederhosen och tyrolerhatt, det beror på hur Bayern München sköter sig i Champions League.

Men juryn hade gjort sitt val och ett ännu större jubel bröt ut när det stod klart att ”Abba” hade vunnit.

Hur stort är det här för dig?

‒Det trodde jag aldrig, Ola Halvarsson har ju hållit på med musik i över 40 år och det slår väl högre än en gammal fotbollstränare. Jag fick ju ett fint pris förra året i Globen som årets fotbollsförälder i Sverige. Men att vinna här på hemma-plan, det slår allt annat. Jag blev helt tårögd och var helt borta i huvudet av alla fina ord och applåder. Och när han, bankkillen, presenterade sin fru stod jag bara som ett fån och glodde, jag får be om ursäkt för det här och nu, men jag var helt borta, som i en bubbla, suckar han.

Vad betyder priset för dig?

Artikelbild

Urban "Abba" Petersson var tillbaka i vardagen på måndagsmorgonen.

‒Livet går vidare och för mig är det arbete och fotboll. Jag jobbar på som mentor i tre av Värmbols lag, U21, juniorlaget och U15. Där går jag in och ska ha tre personliga samtal med var och en av spelarna under säsongen. Sedan är jag med på de flesta träningar och assisterar Tobias Sander, Fredrich Innocenti, Daniel Andersson och Danne Grönvall.

Gör en önskelista över tre saker du önskar i Katrineholm?

‒1) Jag gillar Göran Dahlström och Lars Härnström, de är före detta idrottskillar och tänker på samma sätt som jag. Jag önskar att ”Dala”, innan han går i pension om några år, kan fixa så att vi får hit ett fotbollsgymnasium. Då först kan fotbollen i Katrineholm utvecklas ett steg till och vi slutar tappa 16-åriga spelare till andra städer.

‒2) Inför idrott på schemat från förskolan så att ungarna får börja röra på sig. De sitter för mycket still.

‒3) Inför fotboll, och kanske någon annan idrott, på schemat från fjärde klass. I dag är det bara invandrarbarn som spelar fotboll på gårdarna. När jag var liten var varenda unge ute och spelade boll på gården, så är det inte längre.

En sak som Urban ”Abba” Pettersson kommer att tänka på precis innan vi skiljs är att nu kommer han antagligen att sättas upp bland de övriga porträtten i tunneln under järnvägen.

‒Tänk att få sitta där bredvid ”Poa” Andersson, det är ju inte klokt. Han är en av de största ledare och härligaste människor vi har haft här i Katrineholm.

Vad skulle du själv vilja göra för Katrineholmsfotbollen?

‒Jag skulle vilja starta en stadsdelsserie för fotboll som KIF har gjort så bra i basketen, och jag skulle vilja kalla den för KFV-serien. Vi måste tänka utanför ramarna. Om Katrineholm, Flen och Vingåker går ihop är vi 60 000 personer, lika stort som Kalmar, och de har ett lag i allsvenskan.

En sista önskan i närtid då?

‒Att Bayern München slår Real Madrid i semifinalen i Champions League och sedan slår Liverpool eller Roma i finalen.

Kör du en postrunda i lederhosen och tyrolerhatt då?

‒Ja, det lovar jag att göra, hahaha.