Duplantis: "Vet inte vad jag skulle göra utan honom"

Dokumentären "Born to fly" har en huvudperson – Armand Duplantis. Men det finns en annan person som spelar en stor roll i filmen – pappa Greg.

Mellan bilderna från "Mondos" liv i den bioaktuella dokumentären klipps det in bilder från Greg Duplantis egna karriär på 1970- och 80-talen då han försökte att ta sig till OS som stavhoppare.

Greg Duplantis är nu sin sons tränare och antyder i filmen att han lever sitt liv genom sin sons framgångar.

– Jag vet inte om det är så. Det är mer att han är väldigt stolt och vi gör den här resan tillsammans. Jag skulle inte vara i den här situationen utan honom, säger Armand Duplantis till TT.

– Det är så härligt att vi får dela framgångarna tillsammans. Jag har den bästa hjälpen jag kunnat få på vägen till att bli den bästa i världen. Det är speciellt för oss båda.

Som Elton John

Far och son Duplantis är starkt förknippade med varandra. När frågan kommer upp om "Mondo" skulle kunna tävla vidare med en annan tränare om pappan lade av, verkar han först bli ställd av frågan. Sen säger han:

– Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Filmen "Born to fly" skildrar 22-årige Armand Duplantis väg från 17-årsåldern till guldet i OS i Tokyo 2021. På ytan har det gått ständigt framåt. Resultaten har blivit bättre och bättre och medaljerna har blivit fler och fler. Men det har inte alltid varit så lätt. Filmen skildrar floppen i friidrotts-VM 2017 och grälen bakom kulisserna med pappa tränaren. Den unge "Mondo" har en stark vilja.

– I början (av filmen) är jag en tonåring och jag var väldigt mycket tonåring. Jag trodde att jag visste bättre än alla även om jag inte gjorde det. Men vi har alltid haft ett bra förhållande.

TT: Vid ett tillfälle säger din pappa att det är som att umgås med Elton John att vara med dig?

– Hahaha, ja, det stämmer nog. Jag vet inte hur Elton John är, men jag kan tänka mig … Jag var svår att ha att göra med.

Armand Duplantis säger att framgångarna har gjort honom mindre kaxig.

– På något märkligt sätt har alla framgångar fått mig att bli mer ödmjuk. Jag trodde att jag var "the shit" redan innan jag blev "the shit" och när man blir det man tror att man skulle bli behöver man inte bevisa något mer. Jag vet vad jag kan göra, så jag behöver inte skrävla.

Filmen tar också upp reaktionerna USA-födde Duplantis stötte på när han bestämde sig för att representera Sverige. Många amerikaner hade svårt att förstå det och sa elaka saker i radioprogram och i sociala medier.

– Det var ingenting som höll mig vaken om nätterna, säger Duplantis.

Sverige gav lyftet

Duplantis slår också hål på myten att han kanske valde fel. Att han som världens bästa friidrottare skulle tjäna mer pengar om han var amerikan. Många tror att reklamkontrakten skulle vara ännu fetare om "The Spar Spangled Banner" spelades efter varje guldmedalj.

Men friidrott är en liten sport i USA, som bara står i rampljuset under OS en dryg vecka vart fjärde år när OS-tävlingarna avgörs. När han gick på high school i USA fick han knappt tid att träna, för träningstider för laget i amerikansk fotboll gick alltid först.

– Jag kunde inte använda stavhoppsmattan som jag ville utan fick flytta den fram och tillbaka, när footballaget skulle träna. Så jag måste alltid ta dit mina vänner för att hjälpa mig för att kunna träna.

Flytten till Sverige lyfte därför karriären det där lilla extra som behövdes.

– Jag ville bli den bästa i världen och om jag inte hade haft tillgång till de fantastiska anläggningarna i Sverige hade jag inte kunnat utvecklats så bra som jag har gjort.

Duplantis blir animerad:

– Svenskar tar anläggningarna vi har här för givet, säger han och fortsätter:

– De vet inte att det inte finns något ställe i världen som har bättre och mer träningsanläggningar i Sverige, framförallt inomhus. Här finns allt som man behöver – det finns fem jättebra anläggningar bara i Stockholm.

Därför är han också numera rotad i Sverige med flickvännen Desiré och en lägenhet i Stockholm. Efter lite tid i Louisiana för thanksgiving och jul kommer han tillbaka i vinter.

Då är det ännu högre höjder som gäller.

– Jag skulle vilja hoppa 6,30. Jag är inte där nu. Men om allt fungerar som det ska och jag är "on fire" kan jag hoppa riktigt, riktigt högt.

– 6,30 vore en riktigt bra jämn och fin siffra.