Seger: "Jag har fått uppleva allting"

Första advent, en solig söndag i Málaga. En landslagsträning som vilken annan, såg det ut som.

Men Caroline Seger visste. Lagkompisarna visste.

En landslagsera tar slut här på den spanska solkusten.

Strax efter träningens slut kom beskedet att en av svensk fotbolls största gjort sitt i blågult.

– Det har gått snabbt, alldeles för snabbt. Jag har fått uppleva så mycket och jag har fått så många minnen för livet. Och jag har fått vänner som jag aldrig någonsin kommer att släppa, säger Seger på söndagens presskonferens på det svenska spelarhotellet i centrala Málaga.

Inte aktuellt med OS

De närmaste vännerna har känt till det ett bra tag. Resten av landslaget fick beskedet från Seger på lördagskvällen. Själv började hon redan under VM i somras förstå att landslagskarriären nog var inne på sista året.

Inför tisdagens Nations League-avslutning mot Spanien har Sverige inte längre chansen att vinna gruppen och slåss om en plats till OS i Paris nästa år. Men det hade inte gjort någon skillnad för Seger.

– Även om vi hade gått till OS såg jag inte mig själv spela där. Jag har fått uppleva allting, jag har fått göra allt, jag kan inte drömma om mer saker, säger Seger.

Hon håller tårarna borta, men det är med nöd och näppe när hon ska beskriva sina 18 år i landslaget.

Caroline Seger har sagt att fotbollen och att få spela i landslaget är hennes allt.

TT: Hur lämnar man det?

– Jag vet inte. Man lever lite i förnekelse också. För när man väl åker hem här på onsdag så är det som att lämna vilket läger som helst, och så förväntar sig att bli kallad igen nästa år. Men jag tror att det kommer att kännas mer när man landar hemma och landslaget samlas igen, säger Seger.

– Alla saker man gör nu är för sista gången. Så det är klart att det kommer att kännas och vara känslosamt.

Skadedrabbat år

Sett till det senaste året är det inte så förvånande att hon väljer att låta antalet landskamper stanna vid 240 eller 241, beroende på om hon får spela mot Spanien. För första gången i karriären har skadorna avlöst varandra, det är sådant som kan få även en 38-årig mittfältsveteran att vackla.

Den tårfyllda presskonferensen utanför Wellington inför sommarens VM visade det med all tydlighet.

– Det har varit en situation som jag aldrig har upplevt tidigare i min karriär. Det har varit ganska mörkt. Och så fort jag har tagit mig upp till ytan så har jag blivit nerputtad igen, sade Seger.

Samtidigt är det svårt att föreställa sig ett landslag utan Caroline Seger. Sedan debuten 2005 har hon i princip varit den enda konstanten. Hon har varit lagkapten sedan 2009. Ingen europeisk fotbollsspelare har gjort fler landskamper i historien, och bara åtta har gjort fler över huvud taget.

Straffmissen försvinner aldrig

Det är inte lätt att släppa taget, medger hon. Och visst gnager det att hon aldrig fick det där mästerskapsguldet som hon jagat hela sin karriär. Straffmissen i OS-finalen i Yokohama för två år sedan – ett mål hade inneburit svenskt guld – kommer hon alltid att bära med sig.

Men den kan aldrig överskugga det fina.

– Jag kommer alltid att se tillbaka och tänka på den OS-finalen där man hade kunnat få det där sista. Men summerar jag ihop min karriär så tar ju allt som jag har upplevt och gjort bort den missen. Jag är glad över att vi i nästan alla mästerskap har tagit medalj. Bara det är en ganska bra bedrift för oss i lilla Sverige.

Hon är lika stolt över sina insatser på planen som över det hon har gjort för att förbättra villkoren för damspelare. Det är något helt annat att vara svensk landslagsspelare 2023 jämfört med 2005.

– Jag tror att det är svårt att summera allt som har varit. Jag är mest stolt över vad vi har kommit ifrån till var vi är i dag. Och allt jobb som vi har gjort och alla framgångar som vi har nått tillsammans. Jag är en del av den historien och det är otroligt häftigt.

Caroline Seger lägger dock inte av riktigt än. Karriären fortsätter i klubblaget Rosengård, där hon har ett år kvar på kontraktet.

– Vart jag landar där, det har jag ingen aning om. Men jag tror att det hade blivit alldeles för mycket för mig att bryta helt.