Robert Ericsson, sportchef för styrkelyftarna i Sverige, förnekar inte idrottens mörka historia. Men han gläds över hur ett ett tufft arbete vänds till något positivt när allt fler dopningsprov blir negativa.
– Vi, tillsammans med cykling, är en högrisksport.
Han har själv ett EM-guld från 2006 och en VM-titel i veteranklassen från 2010. Då hade sporten sedan länge inlett ett arbete för att bli rentvådd.
För 30 år sedan var en majoritet av medaljörerna på SM dopade. Det var då sporten bestämde sig för att det fick vara nog och införde de strängaste reglerna av Riksidrottsförbundets (RF) alla 71 specialidrottsförbund.
– Blir du dopningsavstängd enligt RF-reglementet innebär det dessutom livstids avstängning i styrkelyftets alla landslag och tio års karens innan du får ställa upp i ett SM.
Hårda straff, inte minst med tanke på exemplet med 24- åringen som tog ett vätskedrivande piller under en menstruation för att klara sin viktklass.
– Det kan tyckas oskyldigt, men vi tillämpar samma regler för alla. Hon får aldrig mer tävla i landslaget och kan tidigast vara med i SM om tio år.
För landslagslyftarna gäller att de dagligen ska rapportera var de finns, var de sover och de ska finnas tillgängliga en timme varje dag för dopningstest. 365 dagar om året.
– Det är som att ha fotboja bara för att man är så bra. Ett pris för att andra ställt till det i vår sport och vi vill visa att vi menar allvar med vårt arbete för nolltolerans.
Därför är också Robert Ericsson beredd att vänta hur länge som helst för att en aktiv ska klämma ur sig de 90 milliliter urin som krävs vid ett test.
– Vid en tävling fick jag vänta i sju timmar på att en amerikansk lyftare skulle klara kissprovet. Den natten som var på väg att bli morgon var det värt det för att visa att vi är en sport som tar dopning på allvar.
Sporten är definitivt på rätt väg. Av närmare 4 000 tester förra året fälldes bara en enda aktiv, en motionär på klubbnivå.