I sovrummet ovanför sängen står 20 dalahästar uppradade. Ett bevis på att han avklarat cykelloppet Siljan runt lika många gånger.
I kontoret trillar medaljerna ur lådan när Janne Karlsson försöker visa upp några – och på väggarna hänger minst ett femtiotal diplom.
Snart står han på startlinjen i Motala, för trettionde gången. För Janne Karlsson är det aldrig bara en cykeltur – det är ett sätt att hålla igång kroppen och må bra.
– Jag började cykla direkt efter Vasaloppet. Den åttonde mars, säger Janne Karlsson och ler.
Sedan dess har han samlat 223 mil i benen. Men det är bara årets insats. Förutom Vätternrundorna har han även 38 Vasalopp bakom sig. Och 20 Siljan runt.
– Jag hoppas kunna nå 40 Vasalopp. Jag satsar på det, säger han.
Janne Karlsson kommer som vanligt att bo i husbilen på en av Motalas fotbollsplaner med sina klubbkamrater från CK Ceres och Broby GoIF. De är 14 personer i sällskapet, med målet att ta sig de 31,5 milen runt Vättern.
Janne Karlsson är en av de mest rutinerade i gänget, då han blev veteran efter 25 rundor. I dag har han sitt veterannummer: 98.
– När man står där på startlinjen får man höra sitt namn i högtalaren. "Vi har en veteran i gänget", säger de. Funktionärerna är måna om oss som åker mycket.
Känner du dig stolt då?
– Nej, jag skäms nästan. Varför ska de prata om mig? Det finns ju så många som är mycket snabbare och duktigare.
Janne Karlsson har aldrig varit den som söker rampljuset. Han berättar att han tvekade inför den här intervjun, men sa ändå ja – mest för Vätternrundans skull. Och kanske också för att berättelsen om hans resa kan ge hopp till andra.
För tre år sedan, i september, vändes livet upp och ner. Både diabetesen, men framför allt muskelreumatismen kom som en chock.
– Det är som att gå i gegga. Man tappar styrkan och muskulaturen. I dag har jag inga arm- och benmuskler kvar. Och jag som alltid har velat röra på mig. Jag fick börja med kortisontabletter under ett helt år, men det är fortfarande inte bättre.
Janne beskriver en vardag med ständig smärta. Vänsterfoten bråkar. Armbågen och ryggen likaså. Han måste fylla på med tabletter för att klara av vardagen och bli av med smärtan. Tack vare tabletterna kan han både cykla och åka skidor.
– Jag är livrädd för att bli stillasittande. Då förfaller jag helt. Det är motionen som håller mig igång. Det är skit när man får sådana krämpor, men jag hoppas att det går över.
Konditionen har alltid varit hans styrka, oavsett om han spelat tennis, badminton, åkt skidor eller cyklat. Han fyller 80 nästa år.
– När vi gick i mål i helgen efter Siljan Runt var mina vänner helt slut. Jag var oberörd. Men de hade ju åkt mycket fortare än mig. Jag tog det lugnt. Jag har ingen anledning att stressa längre.
Han skrattar.
– Men det är idiotism egentligen. Att cykla 31,5 mil i sträck. Jag hör det varje år: "Det här gör jag aldrig om!" Och sen står folk där året efter ändå.
Målet med årets Vätternrunda?
– Att komma i mål. Jag har ingen tid längre. Förr höll jag mig runt tio timmar. Nu kanske det blir tolv eller tretton. Men det viktiga är att ta sig runt.
Någon särskild hyllning väntar han sig inte. Kanske ett hejarop från speakern om att en veteran närmar sig målet – men det är inget som spelar någon större roll.
För Janne gör inte det här för andras skull.
– Ingen annan mår bättre av att jag åker 40 Vasalopp eller 30 Vätternrundor. Det är bara för mig själv. Och kanske för mina kompisar.
Så länge han kan röra på sig kommer han att fortsätta. För han vet vad som händer om han stannar upp.
Och det är inget alternativ.