Volleykarriären i ungdomsåren blev ganska kort, men innehåller en seger i distriktsmästerskapet till skol-SM.
Fotboll var desto roligare, men också där hann Annika sluta innan Vingåkers IF startade ett A-lag för damer.
Men idrotten har hon aldrig släppt utan kom tillbaka som idrottsförälder. En engagerad sådan. Hon kunde bara inte stå vid sidan om. Ungefär som när hon som idrottsförälder stod vid skidbacken.
– Jag som var så rädd för skibacken i Båsenberga kände plötsligt för att testa på att åka utför, och upptäckte fartens tjusning.
När maken Jörgen tog över ett flicklag där en av döttrarna spelade drog Annika i gång en föräldragrupp, på sitt eget sätt.
Hon behövde varken lirka eller övertala. Hon gjorde helt enkelt en jobblista med uppgifter för alla föräldrar.
– Alla är förstås inte lika tokiga som jag, men alla har en timme över. Så jag fick faktiskt inte en massa nej och bortförklaringar utan alla ställde upp.
– Det var så kul och vi blev ett bra gäng. Flera av oss har fortsatt att umgås även utanför idrotten, säger 44-åringen.
Personer med sådant driv är guld värda i varenda idrottsförening och det dröjde förstås inte förrän Vingåkers IF kom med frågan om hon ville vara med och utveckla ungdomssektionen.
Självklart.
– Utmaningar är bra, och se glädjen hos barnen är bra pay back, återbetalning, säger Annika.
Uppgifterna blev bara fler. Hon var med och drog i gång föräldragrupper för flera lag, bakade bullar, fixade och donade från stort till smått.
– Det var många bollar i luften. Att se den ena efter den andra börja rulla var en så härlig känsla. Jag har många andra föräldrar att tacka för att det blev så bra.
Men saker och ting började snurra allt fortare, inte bara i VIF utan också på jobbet. Till slut gick det för fort och Annika hade svårt att lyssna på kroppen.
– Huvudet låg till slut fem steg före. På idrottsplatsen var tankarna på jobbet och vice versa.
Det slutade med ett besök på sjukhusets akutmottagning. Hon sprang in i väggen, men är på väg tillbaka.
– Jag läker fortfarande, som hon uttrycker det.
En del i den processen var att lova sig själv att aldrig säga ja till någonting mer. Då kom frågan om hon kunde ta en plats i huvudstyrelsen.
Den här gången var inte svaret lika självklart, men det blev ändå ett ja.
Med nya verktyg i lådan känner sig Annika bättre rustad och hon har lärt sig att prioritera. Men drivet är detsamma.
– Vi har en resa att göra för att få fler flickor med invandrarbakgrund att börja spela fotboll. Hos oss får de göra det på sina villkor och vi har några killar från A-laget som också har invandrarbakgrund som ställer upp som ledare. De lyser också med sina uppgifter.
Utmaningen är att få flickorna att fortsätta. Där är Annika övertygad om att VIF behöver hjälp.
– Konstgräs, säger hon.
– Vi är den sista kommunen som saknar en plan att träna på året runt. Det gör det knappast lättare för oss att locka nya spelare och behålla dem vi har.