Anders Göransson: Först semester – sen tar jag ledigt

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland blir det bättre. 

Jag skulle ju jobba på bank. Och visst har det blivit en del räknande. Men inte pengar, i stället blev det resultat och tabeller.

Inte kunde jag väl ana att det var den vägen det skulle ta när jag skrev min första notis den där dagen 1976, även om det inte var första jobbet på KK - tre år tidigare tjänade jag mina första pengar som tidningsbud på sommarlovet.

Tennisnotiserna (det här var en tid då nästan varje sport hade sin radskrivare) utökades med småmatcher i lokalfotbollen och tre år senare erbjöds jag fast tjänst.

Fatta att det är mer än 44 år sen. Jag gör det knappt. Då är det lätt att bli nostalgisk och backa bandet.

Då och nu är två olika världar. Det började i svartvitt handarbete, där det mest färgglada på sportredaktionen, inhyst i tidningens grundare, Folke Hellbergs gamla kök, var den gröna Haldaskrivmaskinen. Men det var förändringens värld redan då, när KK övergick från att vara eftermiddagstidning till att ligga i brevlådan innan man vaknat.

Resten är historia, som det brukar heta. Som första färgbilden i KK 1990, i samband med fotbolls-VM i Italien. Men handlade inte om några livebilder utan veckolång förberedelse där bilderna på fotbollsarenorna skickades till Eskilstuna för att komma tillbaka i fyra delar som skulle passas exakt på varandra för att bilden inte skulle bli suddig.

Sen kom datorerna, där KK var en av de första tidningarna i Sverige att anamma framtidens teknik. Även om ingen ens då kunde förstå utvecklingen från Tandy200 – en av de första bärbara datorerna och hopplös att jobba från idrottsarenor som inte tillät rikssamtal och som slutade med att man stod i en telefonkiosk och läste in texten – till dagens direktrapporterade livesändningar med rörliga bilder direkt från mobilkameran.

Snacka om att jag fått uppleva en resa. Inte bara en förresten. 

Under några år lämnade jag sporten för andra uppgifter och var bland annat bilageredaktör och skrev motor. Så roliga år, när offsideavblåsningar ersattes av heminredning, grisuppfödning, julmat och framför allt de 128-sidiga sommarbilagorna där det mest minnesrika jobbet var när jag gick i Allan Karlssons (100-åringen som klev ut och försvann) fotspår. Det var en resa genom Sörmland, som motorskribent fick jag upptäcka så mycket mer av Euorpa, men också Jordanien, USA och Kanada.

Nu har det blivit dags att sätta punkt. Eller i alla fall ett kommatecken. Chefredaktör Ida Lithell har frågat om jag vill fortsätta som frilansare och svaret blev ja. Så kanske att cirkeln sluts där den en gång började.

Tills dess vill jag bara säga tack för de här åren. Nu väntar först semester, sen ska jag ta ledigt.