Att storbankerna inte vill ta ansvar för kontanthantering förvånar ingen. Deras ovilja är i sig dock inget argument för att inte lagstifta om ett ökat kontantansvar för bankerna. Jag vill därför gå vidare med utredningsförslaget som säger att bankerna ska vara skyldiga att tillhandahålla kontanter i hela landet.
Att Bankomat AB och deras VD Nina Wenning i Katrineholms-Kuriren den 30 mars motsätter sig Riksbankskommitténs förslag bör inte få någon att höja på ögonbrynen. Bolaget ägs av Swedbank, Nordea, Handelsbanken, SEB och Danske Bank, vars kostnader alltså riskerar att öka med kommitténs förslag.
Förslaget är dock inte utformat med utgångspunkt i att bankernas kostnader ska hållas nere, utan att bankernas kunder har rätt till grundläggande betaltjänster. Kontanthantering måste rimligen betraktas som en sådan.
I och med bankernas affärsmodeller och särskilda marknadsställning, konstaterar utredningen att det mest kostnadseffektiva sättet att säkerställa en god kontantförsörjning är genom ett krav på den privata sektorn. För skattebetalarna skulle det bli både dyrare och krångligare om staten ålades motsvarande krav.
Det vore alltså inte rimligt att låta det offentliga bekosta något som är betydligt billigare för bankerna att tillhandahålla. Inte minst med tanke på de kostnadsökningar i välfärden som vi står inför.
Samtidigt som vi lever allt längre, föds också fler barn. Utgifterna för vård, skola och omsorg kommer öka markant de kommande åren. Bankomat AB kan svårligen hävda att det finns någon folklig majoritet för att i detta läge använda skattemedel till att upprätthålla storbankernas vinster, i stället för att bygga skolor, vårdcentraler och äldreboenden.
De stora kreditinstituten har en central roll i betalkedjan. De tillhandahåller betalkonton till en övervägande majoritet av svenska folket.
Betalkontona är i grunden vad som möjliggör deras enorma vinster. Eftersom storbankerna har misslyckats fatalt med att tillhandahålla en så grundläggande betaltjänst som kontanthantering, återstår inte annat än att gå fram med lagstiftning.