• "En statarunge från Björkvik." Så beskriver Hans Carreman sig själv. Foto:
  • En gång när följet från Gruvberget vandrade på leden satt denna björnunge i en tall som de kom förbi. Foto:
  • "Den här täljde jag ur en tallgren." "Det fanns folk som inte visste vad gran och tall var." Foto:
  • När Hans Carreman slutade vid Gruvberget fick han denna tavla av sina arbetskamrater. "Den är jag rädd om." Foto:
1/

Välbekant med både tågväxlar och brottslingar

Mötet

Hans Carreman är en glad och trevlig person, snart 92 år gammal. Han har haft hand om både tågväxlar och mördare med samma säkra hand, och själv har han erfarit mycket enkla förhållanden.

— Men jag har aldrig lidit nöd, säger han.

Numera bor Hans Carreman åter i Katrineholm efter många år i Södertälje. Hustrun Britta är bortgången sedan några år.

Hans Carreman tycks vara i fin form, i hallen står hans stavar. Han siktar på mer träning. Den kom av sig när han i maj i år plötsligt fick en hjärnblödning. Vet man inte kan man inte ana att det hänt. Han tar en promenad varje dag, och han fortsätter att inta sina luncher på närbelägna Igelkotten.

I sina samlingar har Hans Carreman bland annat foton, främst från sin tid inom kriminalvården, och den öppna anstalten Gruvberget i Hälsingland, där han gjorde en 53 kilometer lång vandringsled.

Att det krävs en människa som står stadigt på jorden för att ta med personer, som har begått bestialiska brott, på tre dagar långa vandringsturer i vildmarken, det kan man förstå.

— De tyckte att jag var lämplig, säger Hans Carreman, om sin arbetsgivare kriminalvården.

Han började på Hall-fängelset, och gick fjorton kurser på tio år innan han fick frågan om han ville leda verksamhet på Gruvberget.

— Det var från början en övergiven skogshuggarby.

I somras blev Hans intervjuad av två studenter från Örebro universitet vars C-uppsats bland annat belyser Gruvberget och det som skedde där. Dit kom fängelsedömda i slutet av sin strafftid som ett steg på vägen mot utslussning i samhället, och även en del anhöriga.

Att vandra tillsammans, ordna en brasa, och reda sitt nattläger i skogen skapade gynnsamma förhållanden för dem som var med. Hans minns särskilt några av dem, som han berättar om, bland dem han som gav Hans omdömet "du var en bra gubbe". Det bär han med sig.

— Sista året reste jag runt och föreläste om såna här saker.

Hans började jobba i skogen som 13-åring. Ja, han fick hjälpa till hemma så snart han kunde.

— Jag är född i Björkvik, vid Marieberg. Min pappa var statare. Det var fattigt. Vi var sex syskon som föddes på nio år, och en lillasyster som är åtta år yngre än jag. Man får beundra mamma, säger han.

Han berättar med ömhet om sina föräldrar och syskon.

Hur var din barndom?

— Jag tycker det var bra.

Hans tänker på sitt barnbarnsbarn, Vincent, som just fyllt fyra år.

— Han skulle veta hur det var.

Ett minne från tiden vid Marieberg är talande.

— När vi bodde där fick jag hämta vatten nere i Yngaren. En gång fick jag en smörgås med en falukorvsskiva på av en granntant. Man åt ju runt den där falukorven tills det nästan bara var den kvar. Då kom friherrinnan förbi. "Sånt där ska inte ni äta!", sa hon till mig. "Jag har fått den av tant Julia för jag har burit vatten", sa jag, berättar Hans.

Pappan köpte så småningom ett ställe, Johanneslund i Flodatrakten. Johanneslund finns på en tavla i Hans sovrum.

— Jag köpte tillbaka det 1990 och hade det som sommarställe i 17 år.

Innan Hans Carreman började inom kriminalvården jobbade han i Djulö trädgård, på Ökna, på Valla trösk, och i många år på SJ. Militärtjänst gjorde han på Gotland.

— Varenda morgon hade fienden landstigit från öster, så vi fick mota dem i sjön. Sen åt vi lunch.

I lumpen hade han sällskap av sin kamrat som han träffat genom jobbet på SJ.

— En kille från Lerbo, Olle. Vi blev bröder tills han dog.

Sin blivande hustru Britta träffade Hans på dans i Folkets park i Järna.

— Hon var från Stockholm, jobbade på Hörselfrämjandet, och var på besök hos sin moster i Mölnbo.

De gifte sig 1951 och fick sonen Jan, som varit vd på olika företag inom industrin. Numera är han pensionär.

— Det är jag stolt över, att han har fått plugga till civilingenjör. Han har tagit mig med ner till Frankrike där de har köpt sig ett hus.

De två barnbarnen, sonens flickor, är också på god väg i sina yrkesliv, berättar Hans. Han reflekterar över sitt eget liv.

— Jag är en statarunge från Björkvik. Det sitter i sedan barndomen. Tjänade man tolv kronor, ja då lämnade man tio till mamma. Det är ju så man har fått levt.

I vår blir Hans Carreman 92 år. Han trivs med tillvaron.

— Så bra som jag har det i dag... Jag har inglasad balkong. Där har jag lite blommor. Jag klarar hyran. Jag har inga bidrag. Sängen är skön att ligga på. Jag är inget för tv. Jan har med sig böcker. Han säger "du ska läsa farsan", men det är jag dålig på. Jag har läst en del böcker. Jag prenumererar på Katrineholms-Kuriren och har en sån där tredagarsprenumeration på DN. Jag går till Igelkotten och äter lunch. Och jag ska i gång med mer träning. Jag gör det bästa av dagarna.

Hans Carreman

Född: vid Marieberg i Björkvik 1926

Familj: son, två barnbarn, ett barnbarnsbarn

Har bott: I Södertälje i 50 år.

Gjorde en 53 km lång vandringsled vid Gruvberget i Hälsingland.

Var med och gjorde Sörmlandsleden.

Siktar på: att träna upp sig

Njuter av: att ha det bra

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

SJBjörkvikKatrineholmnatur
Relaterat