Stora saker
 i trädgården

Personligt

Trädgårdsodlingen vid torpet har i år fått en ny dimension. Det med tiden ständigt krympande trädgårdslandet har helt återgått till naturen. Jorden måste få vila.

Detta hävdar med bestämdhet husets herre, som är den ende som förstår att någon som på senare år inte presterat mycket ändå behöver vila. Det är väl erfarenheten som talar.

Dessutom bör man gynna den i våra bygder växande livsmedelshandeln. Ständigt ombyggda affärer måste bära sig, och potatishandlaren i Vingåker ska ju leva han också.

I takt med tiden har vi nu helt gått över till blommor. Så har ju de flesta handelsträdgårdar också gjort. Kvinnan i huset, som är begåvad med gröna fingrar, har med entusiasm kastat sig över de nya möjligheter som omställningen medför.

Dessa möjligheter består av tvenne blomlådor som inte är som andra lådor. De tillverkades med skicklighet och välvilja av en god vän och levererades per släpvagn. Det var nödvändigt för de här lådorna är, precis som den legendariske jätten Stor-Petter, av imponerande mått.

När de nu placerats på gräsmattan och fyllts med jord är man troligen kvalificerad att söka arealbidrag från EU. Lådorna blir då inritade på karta, registrerade, foto-graferade från flygplan och kanske inspekterade av någon nitisk byråkrat från länsstyrelsen.

Provinsbutiken fick tack vare våra nya blomlådor sälja extra mycket planteringsjord i vår och växtmästare Johansson på Ekholmen hälsar så glatt nu när han förstått hur mycket plantor det ska gå åt i fortsättningen.

Släkt och vänner har redan gjort försiktiga kommentarer om torpets utökade byggnadsbestånd.

– Har du sökt bygglov för det här, frågade någon som inte känner till att vissa anläggningar för näringsverksamhet i obygd är befriade från sådant tvång.

Skatorna som bott hos oss i mannaminne tittar misstänksamt på nyförvärven. De skrattar lite mångtydigt men än är det inget som tyder på att de tänker flytta.

– Vilka stabila konstverk, säger en fackman sedan han upptäckt att byggnadsmaterialet är gammal ek och att det knotiga grenverk som bildar ram kring odlingen är synnerligen dekorativt.

När man läst sin svenska historia och vet att dylikt virke, varhelst det växte, förr tillhörde kungen och kronan och var reserverat för byggandet av krigsfartyg, då känner man sig nästan lite kunglig. Då glömmer man lätt att de fyllda lådorna genom sin tyngd är lika orubbliga som en del politiker och därför ställer till nya problem vid gräsklippningen.

En elektrisk trimmer för några tusenlappar får bli nästa investering om det finns några medel över när alla plantorna har inköpts. Vår omskrivna ekonomiska kris kan som synes ha olika dimensioner.

Hur som helst så kommer de nya blomlådorna att bli en fröjd för ögat och en lisa för själen när växligheten väller över kanterna och sprider sin färgprakt över torpet. Då ligger till och med Perssons pion vid stugväggen i lä, och då glömmer förhoppningsvis folk som kommer att fråga efter trädgårdslanden, som får vila i frid under en tätnande ogräsmatta.

Vi är glada för torpets nya attraktion och sänder en tacksamhetens tanke till dess upphovsman. Han har just skrivit en bok om den väldige Stor-Petter, två och en halv meter lång, och påverkades kanske av detta när han i sin snickarbod satte mått på våra nya blomlådor.

HARALD OTTOSSON