Boende i glesbygd betalar i snitt högre kommunalskatt Àn storstadsbor, samtidigt som de fÄr mindre offentlig service. Det beror inte pÄ att landsbygdspolitiker generellt Àr sÀmre pÄ att prioritera och hushÄlla med resurser, utan pÄ att villkoren i Sveriges 290 kommuner ser vÀldigt olika ut.
Exempelvis bor det över 5000 invÄnare per kvadratkilometer i Stockholms kommun, medan det pÄ andra hÄll Àr fÀrre Àn en person pÄ lika stor yta. Det sÀger sig sjÀlv att avstÄnden mellan invÄnarna pÄverkar kostnader för vÀlfÀrdstjÀnster och det blir dyrare nÀr stordriftsfördelarna uteblir.
Men att en del av problemet Ă€r att de som betalar högst kommunalskatt inte kĂ€nner att de fĂ„r valuta för pengarna, betyder inte att lösningen Ă€r Ă€nnu ett avdrag. Detta trots att inget problem tycks vara för stort eller för litet för att kunna justeras med just riktade skattesĂ€nkningar nĂ€r Centerpartiet fĂ„r vĂ€lja ur den politiska verktygslĂ„dan. Bara under den senaste veckan har partiet föreslagit kompetensavdrag, âspara vattenâ-avdrag samt ett skatteavdrag pĂ„ cirka 1 650 kronor per Ă„r, eller 137 kronor i mĂ„naden, för de som bor i de 80 mest utsatta kommunerna i norra och vĂ€stra Sverige.
Enligt partiledare Annie Lööf Ă€r det sista avdraget âen viktig landsbygdssatsning för att minska den orĂ€ttvisa skatteklyftan mellan stad och landâ. Men det Ă€r det inte alls.
En riktad skattesÀnkning kommer inte att Àndra nÄgonting i sak för landsbygdsbor som Àr förbannade över att det offentliga inte levererar den service som de anser sig ha rÀtt till. Det gÄr inte att köpa högre personaltÀthet pÄ Àldreboendet, bÀttre grundskola till barnen, att polisen finns nÀra eller att posten Äter börjar delas ut i omrÄdet för en dryg hundralapp i mÄnaden.
I praktiken Àr det fÄ som kommer att sÀnka sina förvÀntningar pÄ förskolan, sjukvÄrden och vÀgunderhÄllet nÀr skatten sÀnks, och om det stÄr mellan 1 650 kronor mer i plÄnboken och ökad eller bibehÄllen kvalitet pÄ vÀlfÀrden, vÀljer de flesta det senare. Ifall mÄlet Àr att sluta klyftan mellan stad och land hade dÀrför 1,35 miljarder kronor, som skatteintÀkterna minskar med nÀr avdraget införs vid Ärsskiftet, gjort större nytta i form av höjda statsbidrag, exempelvis för att tÀcka framtidens ökade kostnader för Àldreomsorg.
DĂ€rmed inte sagt att dagens modell, dĂ€r det skiljer nĂ€stan sex kronor i kommunalskatt per intjĂ€nad hundralapp mellan kommunen som ligger högst (Dorotea) respektive lĂ€gst (ĂsterĂ„ker), hĂ„ller i lĂ€ngden. Och det förslag pĂ„ Ă€ndringar i kostnadsutjĂ€mningssystemet, som regeringen nyligen lĂ€mnade pĂ„ remiss till LagrĂ„det, kommer inte att rĂ€cka.
Som Sveriges Kommuner och Landstings ordförande Anders Knape skrev i Expressen i slutet av augusti, Àr huvudproblemet inte hur resurserna fördelas, utan att det behövs mer resurser in i systemet, vilket i praktiken handlar om ökade generella statsbidrag eller att kommunerna blir av med uppdrag utan att fÄ mindre pengar. De ÄtgÀrderna, kanske i kombination, Àr det mest trÀffsÀkra sÀttet att hindra kommuner och regioner frÄn att finansiera ökade kostnader för Àldreomsorg och sjukvÄrd med att successivt pressa upp inkomstskatten.
Men â och det Ă€r lĂ€tt att glömma i debatten: Landsbygdens nedĂ„tgĂ„ende spiral kommer inte att vĂ€nda automatiskt, om man sĂ„ lyckas placera bĂ„de kommunalskatten och den offentliga servicen pĂ„ storstĂ€dernas nivĂ„. Problemet Ă€r inte bara att ett krympande antal mĂ€nniskor betalar skatt och ska ha vĂ€lfĂ€rdstjĂ€nster. Problemet Ă€r att det Ă€r fĂ„ mĂ€nniskor i omgivningen över huvud taget.
NÀr antalet som exempelvis handlar, Àter, klipper hÄret, tankar bilen och gÄr pÄ bio inte Àr sÀrskilt mÄnga, krymper kundunderlaget och dÀrmed förutsÀttningarna för att driva affÀrer, kaféer, restauranger, serviceinrÀttningar och kulturinstitutioner. DÄ tvingas företagare efter företagare att lÀgga ner sin verksamhet, vilket gör platsen mindre attraktiv att bo pÄ, varpÄ framför allt yngre vÀljer att flytta till stora och medelstora stÀder. Inte bara för att möjligheterna att skaffa sig en utbildning och senare ett jobb som matchar utbildningen Àr större dÀr, utan just för att de vill ta del av den variation av livsstilar och det kulturutbud som uppstÄr nÀr mÄnga mÀnniskor Àr i rörelse.
Den sortens folkmyller gĂ„r inte att köpa för den riktade skattesĂ€ttningen, vilket Jörgen Persson (S), ordförande i kommunstyrelsen i jĂ€mtlĂ€ndska BrĂ€cke, satte fingret pĂ„ nĂ€r han intervjuades av Expressen. Han konstaterade krasst att 137 kronor rĂ€cker till en pizza: "Det hade kanske varit trevligt â om vĂ„ra medborgare hade haft en pizzeria att gĂ„ till. Men den servicen Ă€r borta sedan lĂ€nge, som sĂ„ mycket annat".
Uttalandet visar varför den som menar allvar med sloganen att hela Sverige ska leva, inte kan nöja sig med att diskutera inkomstskatter och lÀgsta acceptabla nivÄ pÄ offentlig service. Den mÄste Àven ha en idé om hur BrÀcke ska fÄ en pizzeria.