En lönebildning som sker inom ramar som sätts av kollektivavtal har stora fördelar. Så är det i Sverige, jämfört med arbetsmarknader där stor övermakt för arbetsgivarsidan i viss mån balanseras av statliga regleringar och domstolsjurister.
Denna svenska modell blev möjlig när det utvecklades en vilja och förmåga att kompromissa och att förstå även motpartens rimliga intressen. Det bör politiken och arbetsmarknadsparterna slå vakt om. Men det är viktigt att det då gäller i båda riktningarna.
Arbetsmarknadsorganisationerna kan inte ensidigt ställa krav på hur regering och riksdag bör agera, i EU- eller i inrikesfrågor. Det övriga samhället borde kunna förvänta sig en del av de tyngre arbetsmarknadsorganisationerna, på båda sidorna. De bör använda det de faktiskt har av kompromisskultur och konstruktiv avtalsteknik för att hjälpa till att övervinna låsningar som länge gjort skada både i det politiska livet och för på arbetsmarknaden.
Näringslivet och facken kan vara förvissade om att regeringen, stödd av riksdagens flertal, kommer att motsätta sig att EU-juridiken tränger undan kollektivavtalen. Det skulle kunna ske exempelvis genom att direktiv om minimilöner öppnar för växande lagreglering av lönebildningen.
Frågan fanns med i partiledarnas riksdagsdebatt om EU-frågor på onsdagen. Den var också ämnet för en gemensam debattartikel i DN i tisdags från LO-ordföranden i LO ihop med vice vd i Svenskt Näringsliv och ordföranden i Privattjänstemannakartellen (PTK).
Av just dessa organisationer bör krävas att de nu blir konstruktiva och medverkar när det med Januariavtalet ges nya möjligheter att ta ett brett grepp på anställningsformer, kompetensutveckling och former för en lönesättning som blir mer flexibla för inskolning i arbetslivet och rekrytering till bristyrken. Då går det inte att få bestående resultat och bred acceptans genom att drämma fram diktat från ena sidan.
Vad det behövs mer av är i stället det som lagt grunden till den svenska modellen på arbetsmarknaden, alltså förmågan att hitta balansen och att från båda hållen ta rimlig hänsyn även till det som är av särskild vikt för andra parter.
På motsvarande sätt bör det inses att inom EU och dess inre marknad finns också en del länder där arbetsmarknaden utmärks av helt andra maktförhållanden och sociala förutsättningar än de vi har i Sverige. Om sådana länder har kvar undermåliga eller till och med diskriminerande sociala skyddsnät och ensidig övermakt för arbetsgivarintressen, kan det skada förtroendet för den viktiga inre marknaden även på andra håll. Det håller inte att kategoriskt ropa nej till allt som innebär att minimiregler för socialt skydd i EU även berör arbetsmarknaden.
När EU-kommissionen kommer att ta upp dessa frågor, även något slags minimilöneförslag, är det svenska intresset inte att stoppa allting. Det är däremot att hindra sådant som kan svälla ut till en domstolsdriven reglering, där arbetsmarknadsparterna i länder som Sverige skickar jurister i strid i stället för att mötas vid förhandlingsborden.