Ledare I lördags berättade Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidningom två föräldrar som fick kämpa i flera år för att deras barn skulle få stöd i skolan. Det slutade med att de bekostade en utredning själva som visade att barnet har grav dyslexi. Efter det fick eleven en resurs, ett särskilt datorprogram samt upplästa prov.

Men vägen dit var lång, vilket visar på två systemfel.

Det första är att det är svårt att inte koppla stödet som eleven har fått till föräldrarnas intensiva arbete, vilket rimmar illa med att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och bland annat ska kompensera för att elever har olika förutsättningar med sig hemifrån.

Som den ena föräldern säger blir det nu kanske ”bättre för vårt barn och vi ska få en ordentlig utredning. Men vad händer med alla andra barn som behöver stöd när skolan vägrar se sina egna brister? Och som kanske inte har föräldrar som orkar ta striden?”

Det andra felet är att det ofta tar flera år från att ett barn börjar halka efter, tills skolan vidtar åtgärder. Under läsåret 2017/2018 var andelen elever med åtgärdsprogram i grundskolan drygt 5 procent. Det låter kanske som ganska många, men när siffrorna bryts ner på årskursnivå syns ett mönster.

För varje årskurs i låg- och mellanstadiet ökade andelen, från 1,6 procent i årskurs ett till 6,3 procent i årskurs sex. Sedan skedde en dipp i sjuan, för att i åttan vara på ungefär samma nivå som i sexan. Slutligen, i årskurs nio, hade 7,6 procent ett åtgärdsprogram.

Det tyder dels på att överlämningen från mellan- till högstadiet inte fungerar särskilt väl. Varför skulle annars andelen med åtgärdsprogram minska med nästan 2 procentenheter mellan sexan och sjuan, för att i åttan visa nästan samma siffra som i sexan?

Men den stigande andelen, som når sin kulmen i nian, tyder också påatt många skolor i stället för att agera direkt när en elev visar svaga resultat, väljer att hoppas på det bästa och väntar så länge som möjligt med att sätta in stöd.

Här skiljer sig Sverige från exempelvis Finland. Där används hälften av resurserna i specialundervisningen i de tre lägsta årskurserna enligt devisen ”tidiga och intensiva insatser”. En professor i specialpedagogik beskriver det i tidningen Skolvärlden med att Sverige tar in specialundervisning när behov uppstår – ”utan diagnos, inget särskilt stöd” är ett mantra som återkommer – medan Finland använder specialpedagogik i förebyggande syfte och har den inbyggd i den ordinarie verksamheten.

På så sätt blir ett barns behov av specialundervisning ingen stor sakoch färre föräldrar behöver bevaka sina barns intressen.

Det är något som alla vinner på. Särskilt barn som saknar föräldrar som orkar ta striden.