Ledare Stefan Löfven (S) har nu läst sin andra regeringsförklaring på mindre än ett år. Den förra, 21 januari, skedde efter en långdragen regeringsförhandling där statsministern kortsiktigt tappade delar av den politiska dagordningen.

I den ekonomiska politiken var regeringen och samarbetspartierna, Centern och Liberalerna, bakbundna av den moderata och kristdemokratiska budget som röstades igenom i december. Regeringskoalitionen kunde genomföra en del ändringar som gäller från i somras men det mesta av reformutrymmet var redan intecknat.

På tisdagen var det annorlunda. Januarisamarbetet sätter sig. Nästa års budget är så gott som färdigförhandlad. Flera viktiga utredningar är igång.

Ett antal angelägna beslut med politisk sprängkraft, som finns inskrivna i Januariavtalet, har blivit praktisk politik. Som ett avskaffande av värnskatten, en viss liberalisering av flyktingpolitiken och, efter en del gnissel, en säkring av försvarets finansiering. S, MP, C och L har alla skäl att tala om sitt samarbete i offensiva termer, som en väg till ökad reformkraft för ett rikare och friare Sverige, snarare än enbart som en praktisk nödvändighet.

Som alltid med regeringsförklaringar får man titta på såväl de stora linjerna som de små nyanserna, där de senare ofta säger lika mycket som de förra.

Klimatfrågan hörde till de tunga delarna där formuleringen ”Vårt land ska bli världens första fossilfria välfärdsland” visar ambitionerna och förpliktigar.

Kampen mot den organiserade brottsligheten fick stort utrymme. Det är viktigt som ännu ett avstamp, samtidigt som bristen på långtgående åtgärder är ett sundhetstecken. I frågor som rör rättsväsende, strafflagstiftning och statens repressiva roll i stort är det särskilt viktigt att politiker inte rusar iväg.

Den regionala sammanhållningen av Sverige tar nu en större plats i regeringspolitiken än tidigare. Stefan Löfven talade målande om målet och pekade på en del mindre åtgärder till stöd för landsbygden, där en del har centerpartisternas fingeravtryck. Men av någon anledning luddade han till och nämnde närmast i förbigående det stora greppet: en förändring av det kommunala utjämningssystemet från årsskiftet, som därmed görs än mer utjämnande och fylls med mer pengar, bland annat till stöd för glesbygden.

Bland nyanserna kan noteras att det migrationspolitiska avsnittet enbart betonade de traditionella principerna – respekten för asylrätt, rättssäkerhet och humanitet – och inget om gränser, ”hållbarhet” och liknande. Statsministern lovade även en oberoende översyn av de kritiserade medicinska åldersbedömningarna. Det liberala anslaget finns där.

Och så är det statsrådsutnämningarna. TCO-ordförande Eva Nordmark har förutsättningarna att bli en mycket bra arbetsmarknadsminister (S). I en tid då regeringskoalitionen behöver få med sig fack och arbetsgivarorganisationer på allt från en förändring av arbetsrätten till reformering av Arbetsförmedlingen, krävs på denna ministerpost just en sådan samarbetsinriktad person med detta breda kontaktnät.

Ann Linde (S) som ny utrikesminister är ett ganska oskrivet kort, men hennes erfarenhet som statsråd och tidigare statssekreterare kan borga för viss trygghet.

Valet av ny utrikeshandelsminister ­– den post som Linde hittills har haft – är däremot ett mysterium. Anna Hallberg är totalt okänd även för politiskt intresserade och blev medlem i Socialdemokraterna bara häromveckan, när hon fick frågan om att bli minister.

Förhoppningsvis vet Stefan Löfven vad han gör.