Ledare Ylva Johansson nomineras av regeringen till ledamot i EU-kommissionen ­– ett inte så spännande namn, än mindre ett överraskande.

Närmast ofrånkomligt är det att nästa svenska ledamot får en mindre central portfölj än handelspolitiken, som Cecilia Malmström tilldelades under sin andra femårsperiod.

Den fick hon efter ett bestämt svenskt önskemål om ett mycket tungt uppdrag. Men det blev möjligt genom att hon i hög grad meriterat sig under de första fem åren.

Nu är situationen en annan. Skulle Sverige göra anspråk på en av de mest krävande posterna skulle det behövts ett namnförslag med erfarenhet från allra högsta nivå, och ännu i yrkesaktiv ålder. Det skulle då ha behövt vara Fredrik Reinfeldt.

Oklart är om regeringen eller Reinfeldt själv ens övervägt möjligheten.

När Fredrik Reinfeldt för tio år sedan hade den roll Stefan Löfven nu har, avstod han från att försöka reservera även detta uppdrag för någon i det största regeringspartiet. Att det i stället blev Cecilia Malmström (L) blev en framgång, för arbetet i EU och för att få en kommissionär som uppskattats i nästan alla politiska läger i Sverige.

Socialdemokraterna har nu gjort som socialdemokrater ofta gjort.

Det kunde ha varit långsiktigt fördelaktigt att utse någon med annan partitillhörighet. En hake är att Isabella Lövin, den i regeringen som vore mest tänkbar för fiske- eller en annan miljöinriktad portfölj, i praktiken är partiledare (MP). Ett personskifte där skulle kunna få konsekvenser för fyrpartisamarbetet.

Ylva Johansson är en minister med lång och bred erfarenhet, och bör klara uppgiften även om spelet om portföljerna slutar med annat än arbetsmarknadsfrågor. Hon har också gjort en ovanligt lång politisk resa, och bytte för länge sedan från dåvarande VPK till S. Med åren har hon blivit långt mindre kontroversiell och mer respekterad på icke-socialistiskt håll. Hennes uppenbara stöd för den kraftfulla omorganisationen av Arbetsförmedlingen tyder på vilja att fullfölja och lyckas med fyrpartisamarbetet.

Att hon nominerades bör en sansad opposition inte göra till stor kritikfråga. Viktigare är vem den nya arbetsmarknadsministern blir.

I fyrpartiavtalet om regeringsprogrammet finns arbetsförmedling, arbetsrätt, kompetensutveckling, arbetslivspraktik för nyligen invandrade samt fler vägar för arbetsmarknadsanpassad yrkesfortbildning. Där behöver intressen jämkas ihop, och olika förändringar avvägas så att de får bred acceptans – och inte undergräver reformpaketets helhet.

Den som blir arbetsmarknadsminister behöver dels kunna samarbeta bra med främst Centerpartiet, starkt profilerat i de här frågorna, dels vara på god talefot med de viktigare organisationerna på både arbetsgivar- och facklig sida. Uppgiften är på inget sätt omöjlig.

Tvärtom finns den bästa chansen på länge att nå en brett förankrad lösning som både ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden och bevarar en grundläggande balans mellan parterna. Det kan finnas flera socialdemokrater med förmågan att lösa upp knutarna. Nära till hands ligger någon av de på LO-sidan som har stor erfarenhet av att hitta gemensam mark med arbetsgivarparterna.