Ledare Det är inte bara nya EU-parlamentariker som ska installeras i Bryssel. Just nu pågår slutstriden om vem som ska bli ordförande i EU-kommissionen, som lite slarvigt brukar kallas för EU:s regering, och sedan är det dags för varje land att utse varsin kommissionär. För Sveriges del pratas det om arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) med utrikeshandelsminister Ann Linde (S) som tvåa.

Förhoppningsvis blir det ingenting av med de planerna. Sverige har hittills haft tre EU-kommissionärer: Anita Gradin (S) 1995-1995, Margot Wallström (S) 1999-2009 och Cecilia Malmström (L) 2009-2019. Mumlandet om att det är dags för en socialdemokrat eftersom Malmström tidigare satt i alliansregeringen är alltså nonsens. Sverige har haft socialdemokratiska kommissionärer under en klar majoritet av vår tid i EU, så om kommissionärsposten nödvändigtvis ska handla om inrikespolitisk rättvisa är det knappast Socialdemokraternas tur.

Här är det dock inte partitillhörighet som bör vara i fokus. När regeringen i samråd med kommissionens snart nyvalda ordförande tillsätter Sveriges kommissionärspost, bör statsminister Stefan Löfven (S) först och främst föreslå en kompetent person. Inte en god partist.

Vem som är bäst lämpad avgörs i sin tur bland annat av vilken ”ministerpost” vi får och här bör Sverige försöka lägga beslag på någon av klimatportföljerna. EU:s vägval under de närmaste åren kommer att ha stor betydelse både inom och utom unionen, eftersom EU är en stark global aktör som faktiskt har ambitionen att göra någonting för att vända utvecklingen. Sverige var tidigt ute i klimat- och miljöfrågan och Miljöpartiet är det svenska parti som med god marginal först förstod allvaret.

Vidare finns det i dag flera i kommissionen som hanterar miljöfrågor. Kommissionärerna inom transport, klimatåtgärder och energi, och miljö med havs- och fiskefrågor, för att nämna tre.

Den sista portföljen är som klippt och skuren för Isabella Lövin (MP), miljö- och klimatminister och tillika vice statsminister. Hon har dels prisats för sin journalistik inom området, dels arbetade hon nästan enbart med fiske under sina år som EU-parlamentariker. Då bedömdes hon vara en av Sveriges mest inflytelserika personer inom miljöfrågor, vilket betyder att hon är en både välkänd och aktad klimatspelare på den internationella arenan, som har bevisat att hon kan ro stora klimatprojekt i hamn.

Om Lövin känner att hon i egenskap av språkrör trivs bättre på hemmaplan (varför hon nu skulle göra det) är en annan god kandidat det före detta MP-språkröret och riksdagsledamoten Maria Wetterstrand. Hon har visserligen varken suttit i regeringen eller Europaparlamentet, men hon vet hur man driver klimatfrågan framför sig och efter politikerkarriären har hon bland annat varit regeringens särskilda utredare för hållbart biobränsle till flygtrafiken och ordförande för miljömålsrådet.

För övrigt passar både Wetterstand och Lövin utmärkt in i bilden, i den mån det är viktigt att kommissionärsposten fördelas rättvist mellan riksdagspartierna. De gröna har aldrig varit särskilt väl representerade i EU-kommissionen och Sverige har aldrig haft en grön kommissionär.

Samma sak gäller från svenskt håll även EPP, den konservativa grupp där M och KD sitter. Den som vill utjämna den siffran kan således föreslå Fredrik Reinfeldt (M).

Inte för att han är moderat. Utan för att han är en av Sveriges mest erfarna och internationellt erkända statsmän, med breda kunskaper om hur EU fungerar.