EU-valrörelsen innehåller många besked om vad partierna och kandidaterna är för och emot. Kopplingen till Europaparlamentarikernas mandat är mindre tydligt.

Ett bra exempel är en europeisk koldioxidskatt som Liberalerna har gjort till en av sina profilfrågor. Idén har diskuterats i flera år inom EU och innebär i korthet att unionen inför en gemensam skatt på utsläpp.

En politisk skiljelinje går mellan dem som anser att det är principiellt rätt eller fel att ge EU den typen av beskattningsrätt. En annan åsiktsskillnad handlar om huruvida skatt på utsläpp är en effektiv metod för att minska klimatförändringarna. Vissa motsätter sig skatt av ekonomiska skäl, för att inte belasta det egna landets bilindustri och liknande.

Men det finns även en annan fråga: Är detta praktiskt genomförbart?

Liberalerna tog under våren fram ett argumenterande och förklarande PM om skatten: ”Ja till en europeisk koldioxidskatt – så ska den komma på plats”.

Argumentationen om det kloka i en koldioxidskatt är övertygande. Beskrivningen av vägen dit är det inte, eftersom man nogsamt döljer svårigheten att genomföra reformen.

Beslut i skattefrågor i EU kräver i dag enhällighet i Europeiska rådet, där EU-ländernas regeringar sitter. Liberalerna vill förenkla proceduren genom att ändra reglerna, så att beslut om koldioxidskatt ska kunna tas med kvalificerad majoritet – minst 16 av de 28 medlemsländerna som även representerar minst 65 procent av befolkningen – precis som vid de allra flesta beslut i Rådet.

Det Liberalerna inte berättar är att en sådan förändring av röstreglerna kräver en ändring av EU-fördraget, något som i sin tur kräver enhällighet bland medlemsländerna. Det framgår heller inte om Liberalerna vill reservera denna särskilda röstordning för just koldioxidskatt eller, vilket vore det naturliga och konsekventa, använda den i alla skattefrågor. Sannolikheten att få igenom det senare är dock ännu mindre än det förra. Få medlemsstater vill ge EU ett sådant skattemandat.

Därför behövs byte av fokus. Liberalerna och andra får gärna argumentera för det kloka i en koldioxidskatt för hela EU. Men det gäller även att diskutera vad som är mer realistiskt och kan sättas på plats i närtid. I klimatpolitiken är det särskilt viktigt att få fram åtgärder snabbt som minskar EU:s bidrag till planetens uppvärmning.

En väg är att ytterligare förbättra EU:s system med utsläppsrätter, så att exempelvis flyget betalar mer för sin klimatpåverkan och att fler flygrutter inkluderas i systemet.

De länder som är villiga kan också gå före och införa en gemensam koldioxidskatt. Det kan göras viaEU-systemet, som med förslaget om skatt påfinansiella transaktioner (som förvisso är en dålig idé), där elva EU-länder arbetar på att införa en sådan. Beskattningen kan även göras vid sidan av EU-systemet, genom att länderna samordnar sin nationella beskattning av utsläpp.

Det finns frågor där sökandet efter minsta gemensamma nämnare för alla 28 medlemsländer ger ett handlingssvagt EU. Bättre då att de länder som vill går vidare och fördjupar samarbetet, samtidigt som andra medlemsstater är välkomna att ansluta när de känner sig redo. Så är det redan i dag på vissa områden, som euron och Schengen. Varför inte göra likadant i miljöpolitiken?