Ledare Barack Obama, förre USA-presidenten, är en röst för sans och förnuft. Det är ofta värt att lägga märke till och lära av det han säger. I lördags var han i Berlin, och svarade på frågor från unga lovande deltagare i politik och samhällsliv, som hans stiftelse bjudit in. Där fick han en fråga om att konsten att kompromissa.

Det handlade delvis om reformen han lyckades få igenom av det amerikanska systemet för sjukvårdsförsäkringar. Detta hade gett en mycket hög kostnadsnivå samtidigt som delar av befolkningen ställts helt eller delvis utanför. Reformen – "Obamacare"– var en uppenbar kompromiss mellan det som helst hade varit önskvärt och det som var möjligt att uppnå genom ett paket av tillägg och korrigeringar inom det befintliga systemets ram. Resultatet är att tillgången till sjukvårdsförsäkring har öppnats för ytterligare ett par tiotal miljoner amerikaner, medan en del ändå frivilligt eller ofrivilligt blivit kvar utanför.

"Obamacare" möttes med en närmast obstinat kompromisslöshet från merparten av det republikanska partiet. Under Donald Trump har en del inslag i reformen underminerats. Men av de stora dragen är mycket än så länge bestående, tack vare en handfull republikanska senatorer. Under ledning av den nu bortgångne John McCain från Arizona röstade de mot presidenten och partiledningen.

I Berlin gav Barack Obama ett svar om mycket mer än denna sjukvårdsreform – om den grad av kompromiss och hänsyn till meningsmotståndare som behöver finnas i samhället i stort och i politiken, i en väl fungerande demokrati. Med en sådan president som Donald Trump, och med liknande tendenser till polarisering, extremism och angrepp på demokratins värden även i andra länder är detta en brännande fråga.

Det är klart sade Barack Obama, att det inte går att göra det till system att inte kompromissa om någonting. Men saken har en sida till. Det går inte heller att ha inställningen att vad som helst är förhandlingsbart och, med Obamas ord, "up for grabs". Det går inte an att börja kompromissa om vad som helst.

Till det som oroar Obama, och som han tog upp i Berlin, hör att en del i hans eget parti, demokraterna, betonar renlärighet och radikala förslag så mycket att de inte tänker på att presidentkandidat och valprogram måste uppfattas som godtagbara även av de väljare som 2020 behöver byta parti från republikanerna för att besegra Donald Trump.

I de flesta länder i Västeuropa växte det, efter erfarenheten av världskrigen, och insikten om farorna från fascism, nazism och kommunism, fram en samarbetskultur i praktiska och ekonomiska frågor. I mycket kan och bör man jämka sig samman mellan liberaler, konservativa och socialdemokrater. Samtidigt har historien lärt att det finns många viktiga rättsregler och demokratiska värden som inte får förhandlas bort om samhället skall förbli fritt och öppet. Sådana värden har delvis skyddats i grundlagar och i konventioner om mänskliga rättigheter, för att inte bli urgröpta eller bortförhandlade i korttänkta kompromisser eller under trycket av kriser.

Det är detta som riskerar att rivas sönder när en radikaliserad yttre höger kan få makt som en viktig aktör i spelet om regeringsmakten – eller som i Polen, Ungern och Italien ta över makten och börja montera ned demokratiska spelregler eller rättsstatliga principer. Även i Sverige framförs nu öppet sådana krav som att riva upp den rättsstatliga grundsatsen att strafflagstiftning inte får vara retroaktiv, dvs. att det som inte var brott när det gjordes ändå leder till fängelse.

Förmågan att mötas i kompromiss mellan borgerliga och socialistiska demokratiska partier bör ses som central. Det är viktigt att tillsammans kunna hindra att politiken, som i Sverige 2010-18, blir handlingsoförmögen genom blockmotsättningar. För om det går så kan ytterkantsriktningar växa och underblåsas av enögda, kortsynta intresseorganisationers missnöjesagitation.

De som i stället vill ta till sig makten med hjälp av de radikaliserade på ytterkanten kan bara alltför snart sitta där och förhandla om att urholka det man inte ska kompromissa om.