Ju mer vi gör oss oberoende av olja, desto mindre påverkade blir vi av bomber och bränder i saudiska oljeraffinaderier – eller angrepp mot tankbåtar i Hormuzsundet. I Sverige är oljeberoendet sedan länge brutet i husuppvärmning, industri och elförsörjning. I transportsektorn, förutom tågen, märks höjda oljepriser så mycket mer.
Där är det möjligt att gamla misstag blir upprepade, med krav på att trycka ner fossilskatter när oro eller krig trycker upp bränslepriser. Men om oljepriser stiger så att det påverkar världskonjunktur och arbetsmarknad är det på andra ställen ekonomiska stimulansåtgärder ska sättas in, ifall de behövs.
Motsvarande gäller internationella prishöjningar som känns mer i glesbygder, även om de inte inverkar så mycket på produktion eller levnadsstandard i stort. Det är bättre att vara kreativ med andra lättnader som mest märks där avstånden är långa.
Att sänka bränsleskatter, så att oljebolag och oljestater inte ska märka av ett ökat köpmotstånd, är inte bara dålig klimatpolitik. Att förlänga oljeberoendet ökar också sårbarheten för ekonomiska störningar och för påtryckningar från fossilsäljande diktaturer.
Det är bättre att påskynda utveckling av nya drivmedel och effektivare motorer.
Numera har Saudiarabien och de andra oljedespotierna kring Persiska Viken inte längre samma väldiga betydelse för energiförsörjningen i Europa och en del andra delar av världen. Det ska mer till innan avbrott i oljebåtstrafiken utlöser allmän industrikris och massarbetslöshet.
Men i viktiga länder i Asien står Saudiarabien fortfarande för en mycket stor del av motorbränslen och andra oljeprodukter. Hade framstegen i klimatpolitiken gått snabbare hade många olyckor lättare kunnat undvikas, och det gäller även de ekonomiska följderna av ett mer omfattande krig där Iran, Saudarabien och deras grannar får hamnar och oljeanläggningar sönderskjutna.
Bombangreppen mot ett raffinaderi och ett oljefält i Saudiarabien är tecken på hur insatserna höjs, i ett högst riskabelt spel. De påminner även om hur snabbt drönare är på väg att bli ett kraftfullt medel för krigföring, tillgängligt även för relativt svaga stater och andra aktörer. Drönarna är på väg att minska betydelsen och avskräckningsförmågan i andra vapensystem.
Men det verkar ändå djupt osannolikt att de Iranstödda rebellerna i norra Jemen skulle ha teknisk förmåga att på egen hand åstadkomma dessa välriktade luftangrepp med drönare ända borta i Persiska Vikens närhet, på motsatt sida av det vidsträckta Saudiarabien. Rebellerna är Irans klienter. Att Iran ger dem raketer och annat att skjuta på saudierna med är den enda realistiska möjligheten.
Det saudiska sättet att bomba i Jemen, som påminner om det ryska sättet att bomba i Syrien, har säkert gett Jemens rebeller motiv att slå tillbaka. Men det skulle vara mycket överraskande om drönarangreppen mot viktiga saudiska anläggningar är något annat än ett iranskt schackdrag för att genom ökad krigsrisk åstadkomma något slags internationell uppgörelse där Irans oljeexport kan återupptas fullt ut.
Krigsrisken tilltar verkligen. Iran har inte hela skulden. I Mellanöstern har Donald Trump ändrat USA:s politik så att den slutat att dämpa och bromsa de mer äventyrliga av makthavarna i både Saudiarabien och Israel. Risken att det slutar med något oavsett och okontrollerat är dessvärre stor.