Ledare Den största politiska händelsen under Almedalsveckan ägde inte rum i Almedalen, utan i riksdagshuset. Där åt Ebba Busch Thor (KD) tisdagslunch med SD:s Jimmie Åkesson och bådas stabschefer.

Efteråt skrev KD-ledaren på Facebook att det ”i flera frågor finns goda förutsättningar för gemensamt agerande. De frågor vi berört är framförallt sjukvården och energipolitiken men även den kommande parlamentariska utredningen om migration.”

Det är första gången som en partiledare för ett riksdagsparti diskuterar rena sakfrågor med SD-ledaren och senare under veckan sa Busch Thor att hon är beredd att ta stöd, samtala och förhandla med Sverigedemokraterna (Omni, 6/7). Samtidigt dödförklarade hon Alliansen.

Uttalandet och lunchandet är en 180-gradig svängning för Kristdemokraterna och när Busch Thor spelar förvånad över att flera av de andra partiledarna anser att lunchmötet var kontroversiellt är det just spelad förvåning. Både Nyamko Sabunis (L) och Annie Lööfs (C) avståndstagande var väntade reaktioner och under den sistnämndas Almedalstal på torsdagen blev det tydligt att Centern har bytt strategi.

Från att ha uppträtt som ordförande för ett oppositionsparti, med ambitionen att styra medan Stefan Löfven (S) ror, stod Lööf under talet upp för hela Januariavtalet och satte bilden av C som ett parti som tar ansvar i svåra situationer. Hon credade inte bara radarpartnern Liberalerna, utan även S, MP, M och KD samt slog fast att ”vägen framåt stavas mer samarbete”.

Det skiljer henne från finansminister Magdalena Andersson (S), som i statsministerns frånvaro höll tal på fredagen, och gjorde sitt bästa för att gå i opposition mot delar av Januariavtalet. Likaså finns en skillnad mellan Lööf och Sabuni, som förvisso nämnde Januariavtalet i sitt tal på onsdagen, som var hennes första större framträdande som partiledare, men som tidigare har kritiserat uppgörelsen och talet var ganska fritt från regeringspolitik. Samma sak gäller talet som Miljöpartiets nya språkrör, Per Bolund, höll förra söndagen.

Tyvärr präglades årets Almedalsvecka inte bara av riskdagspartiernas utspel och de cirka 3500 seminarierna om allt från klimat och sjukvård till ideologi och det nya politiska landskapet, utan även av Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Här är det viktigt att påpeka att antalet medlemmar i organisationen är få och att det inte är många som röstar på nazisterna.

Trots det märktes deras närvaro. Dels eftersom de markerar när de är på plats – som tidningen tidigare har skrivit blev det hotfullt på ett av ABF:s seminarier och nazistiska symboler har klottrats utomhus. Dels eftersom RFSL inte vågade delta i år på grund av NMR, och även om det är fel väg att gå att förbjuda organisationer från att finnas är det inte rimligt att ett demokratiskt forum, vilket Almedalsveckan är, stundtals kidnappas av en liten grupp.

Sist men inte minst kan det tyckas sympatiskt och rättvist att varje riksdagsparti får varsin dag under Almedalsveckan. Men tyvärr är åtta dagar flera för mycket, något som exempelvis märktes på att det började bli glest i Visby redan på fredagen. Därför kan det vara värt att överväga att växla upp till två tal per dag – ett runt lunch och ett på kvällen – och avsluta den kortare veckan med en partiledardebatt.

Det håller inte att vänta på att några partier ska åka ur riksdagen.