Voronov lördag Skickligt opinionsarbete från kommunens beslutsfattare, Stockholmsjournalisters förkärlek för suggestiva berättelser från ”ute i landet” och så det stora flyktingmottagandet.

Denna mix har gjort Filipstad till en riksangelägenhet i flera nyhets- och opinionsartiklar, och i veckans Uppdrag Granskning.

Vad som är storyn i storyn ligger i betraktarens öga. Men huvudtesen, presenterad i Uppdrag Granskning, är denna: Filipstad tog emot många flyktingar 2015-2016. De är kvar, kostar pengar och orsakar kris i kommunens ekonomi, samtidigt som staten flyr undan sitt ekonomiska ansvar.

Berättelsen är dramatisk men tunn på fakta, och efter att ha tittat på räkenskaperna är jag inte alls övertygad om att tesen håller.

Uppdrag Granskning berättar så mycket som att Filipstads kostnader för ekonomiskt bistånd har stigit från 10 miljoner 2011 till nästan 30 miljoner 2018.Det är en ökning som speglar det stora flyktingmottagandet samt att en mycket stor andel av de nyanlända inte är självförsörjande.

I detta mottagande ligger förstås fler kostnader än försörjningsstöd, som utbildning och särskilda insatser för unga. Vad det hela landar på framgår inte i tv-programmet men Expressens politiska redaktör,Anna Dahlberg, som är kritisk till statens agerande mot Filipstad och vill se skärpt flyktingpolitik, har angett dem till 60 miljoner kronor per år. Låt oss utgå från att det stämmer.

Men det gäller att också titta på intäktssidan. Filipstads politiker och chefstjänstemän efterlyser ett mer utjämnande system för statsbidrag för kommuner. I det har de rätt. Men för det första kan en sådan förändring väntas träda i kraft från årsskiftet. För det andra är redan dagens system rejält utjämnande till Filipstads fördel.

På skatteinkomstsidan har Filipstad att röra sig med i stort samma belopp per invånare som 275 andra kommuner, som är nettomottagare ur systemet. När medelskattekraften i Sverige stiger får även Filipstad ökade intäkter via statsbudgeten. Många inflyttade fattiga drar alltså i regel inte ner kommunens skatteintäkter per invånare, eftersom staten fyller ut skillnaden. Kommuner som har höga kostnader får därtill extra bidrag från staten i kostnadsutjämning. Även här får Filipstad ut en rejäl slant.

Mellan 2011 och 2018 ökade de årliga generella statsbidragen och utjämningspengarna till Filipstad med 110 miljoner kronor. Vid sidan av det har kommunen vissa år fått olika tillfälliga ersättningar för mottagande, som medel till institutionsplaceringar.

Det är en hel del pengar. Åtminstone tillräckligt för att ifrågasätta den gängse bilden av Filipstads snara tvångsförvaltning, orsakad av flyktingmottagande.

Och även om det är utgiftsposter kopplade till nyanlända som har ökat mest på senare år i kommunen, är det riktigt tunga kostnadsområdet ett annat: äldreomsorg. Det är här Filipstad utmärker sig mest genom att ligga högt över det normala i Sverige. Det är detta som är kommunens stora strukturella problem. Filipstads äldreomsorg kostar lika mycket som förskolan och grundskolan tillsammans.

Det hänger samman med att kommunen långsiktigt har minskat i befolkning. Filipstad krympte under 40 år, nästan under hela den tid som den har varit en sammanslagen storkommun. På hundra år har det som i dag är Filipstads kommun halverats från drygt 20 000 invånare till något över 10 000. Först med flyktinginvandringen på 2010-talet vände siffrorna från minus till plus.

Det ger en motbild till en del försåtliga formuleringar i medierubriker och annat som ger intrycket att inrikesfödda Filipstadsbor flyttar på grund av flyktingarnas ankomst.

Varje kommunpolitiker som har styrt en kommun med minskande befolkning vet vilket elände det är: Krympande skatteintäkter. Besvärande övervikt av äldre kommuninvånare. Tomma lägenheter, fallande bostadspriser, förfulad stadsmiljö. Torftigt nöjesliv. Dålig tillgång på arbetskraft. Döende kommundelar. På sina håll påtagligt mansöverskott.

Man bör ha respekt för de svårigheter som Filipstad har att hantera. Ett stort flyktingmottagande på en plats med redan mycket svag arbetsmarknad innebär flera påfrestningar, vilket ger perspektiv på en del andra kommunpolitikers lösa prat om att nyanlända bör bosätta sig där det är gott om bostäder. Många lediga lägenheter brukar betyda få jobb, och omvänt.

Mycket talar också för att staten bör ha ett större ekonomiskt ansvar för nyanländas första tid i Sverige.

Men man får inte heller köpa det pengaäskande kommunfolkets verklighetsbeskrivning rakt av. Och så bör man också se den andra bilden: Vart var Filipstad på väg utan denna invandring?